Mystik, exstas och elektronik

18 januari 2011 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt

Brice Pauset Exercices du Silence 17 jan, Staatsoper/Schiller Theater, Berlin

Monodramet Exercices du Silence bygger på brev av Louise de Bellère du Tronchay. Hon är också känd under namnet Louise de Néant – Louise av Inget, då hon självuppoffrande tog sig an de fattiga och hjälpte samhällets utstötta. Louise de Néant hade uppenbarelser, mystiska och erotiskt laddade förbindelser med gud, som i hennes brev ibland förmedlas genom hennes biktfaders röst. Hennes uppträdande tolkades som religiös extas, idag skulle man kanske kalla det psykoser.

Den franske tonsättaren Brice Pauset har själv satt ihop librettot utifrån valda delar av breven till ett monodram på en timma. Verket, som tidigare framfördes konsertant, får nu sin sceniska urpremiär i regi av Reinhild Hoffmann på den på Schiller Theater tillfälligt inackorderade Staatsoper i Berlin.

Sångerskan, pianisten och elektroniken är dramats tre protagonister, där sångerskan, Salome Kammer – för de flesta mest bekant som Clarissa i Heimat 3 – i 14 olika scener uttrycker extas, lidande, förödmjukelse, vansinne.

Kammer har en stark scenisk närvaro och en rik expressiv källa att hämta ur. Det finns också flera mycket fina musikaliska partier i samspel med den elektroniska stämman som är kollageartad och späckad med snabbt förbiflimrande distorsioner av ljud. Framför allt livelektroniken, där både röst och piano ges en ”andra röst”, framstår som mycket lyckade.

Det håller musikaliskt och i viss mån sceniskt. Men som tematiskt musikdrama är det mer tveksamt. Detta är ett verk där man utan förförståelse och kunskap lämnas tämligen oförstående. Att texterna är svåra att uppfatta är en sak, betydligt värre är att extasens och den religiösa hänryckningen inte riktigt lyckas förmedlas. Man kan invända att det vore en paradox och att mystiken skulle skingras om det till naturen efemära skulle få sin innebörd förklarad. Men det går inte att komma ifrån att Exercices du Silence står sig tämligen platt mot Salvatore Sciarrinos Infinito Nero; där behöver man vare sig veta eller förstå, man känner precis vad det handlar om.

Andreas Engström

Tags: ······