Stränga anteckningar kring sceniskt hörspel

29 januari 2011 av medarbetare | 1 kommentar · Besökt, Recensioner

De stränga anteckningarna. Foto: Jörgen Dahlqvist

De stränga anteckningarna. Foto: Jörgen Dahlqvist

Jörgen Dahlqvist / Kent Olofsson • De stränga anteckningarna • 21 januari 2011, Inter Arts Center, Malmö

Rader med dunkla mansmotiv, målade av den Skånebaserade konstnären Peter Jönsson, utgör fonden i det scenrum där SONAT/Sonic Art Theatres senaste verk De stränga anteckningarna utspelar sig. Sonic Art Theatre är ett samarbete mellan Teatr Weimar och Ensemble Ars Nova. De har tidigare tagit sig an bland annat Marinettis futuristiska manifest i föreställningen Indy500:seklernas udde. Startpunkten för samarbetet är ”Hörspelets form och estetik överförd till scenisk gestaltning”.

1614 färdigställde Claudio Monteverdi sin sjätte madrigalbok, sju år efter uruppförandet av den äldsta bevarade operan, L’Orfeo. Gemensamt tema för båda verken är sorg över en förlorad maka: i Orfeusmyten Euridyke, i sestinen om ”Den älskandes tårar vid den älskades grav” begråts nymfen Corinna av herden Glauco.Föreställningen (eller scenkonstsinstallationen, som den kallas i programbladet) De stränga anteckningarna bygger fritt på dessa berättelser, samt på den gammaltestamentliga berättelsen om Lot och Lea. I centrum står det ödelagda, ofruktbara, oåterkalleliga. En röd tråd spänner från Monteverdis sena madrigaler och L’Orfeo till Vincent d’Indys återuppförande av densamma 300 år senare i Paris och det avtryck detta kom att göra i symbolistiska och impressionistiska kretsar. Så går det att nysta i de många historiska och formmässiga referenser som kopplar verket till idéer om allkonstverket och som genomsyrar projektet och dess anspråk.

I mitten av scenen på Inter Arts Center i Malmö står notställ, en kulle med salt, en annan med aska, och vad som mest tycks vara byggbråte. Sittande vid varsitt notställ inleder Rafael Pettersson och Linda Ritzén läsningen av Jörgen Dahlqvists textkollage: ”Efteråt stegen, efteråt stegen blicken, efteråt blicken”. Så byggs texten successivt ut genom hela föreställningen. En begränsad uppsättning ord utgör byggstenarna; salt, blick, jord, sång, eld, steg, som kastas om i mer eller mindre rytmiska figurer. De upprepas. De plockas isär, blir stavelser och bokstäver. Som kontrapunkt till skådespelarnas mestadels entoniga läsning träder körens högstämda stämmor fram: Sara Willén, Agnes Wästfelt, Ellinor Edström Schüller och Karin Lundin i form av fem pälsklädda furier.

Ljuden i högtalarna är knastertorra: pennspets mot papper, ytterligare ett annat, rosslande, som frammanar bilden av cementblandare. Det stillastående: scenografin, skådespelarna och dekoren ställs i kontrast till kör, ljud och ljus som är tydligt koreograferade. Det hela ter sig ändå märkligt statiskt. Furierna byter plats vid notställena. Jag stänger ögonlocken, spärrar av synintrycken, men öppnar ögonen strax igen när körens röster förvrängs och kommer ut ur högtalarna. Bilden av en mantelbeklädd skurk i en Wagnerinspirerad film har trängt sig fram i mitt huvud: Darth Vader. Komiskt och banalt kanske, men inte desto mindre en lättnad.

Det finns något schizofrent, splittrat, över det här verket. Textens symbolik är bombastisk, laddad. Stilistiskt rör den sig från det kalejdoskopiska till det rent patetiska (det sista delar den helt klart med madrigalförlagan), i analogi med ljudbildens totalkonkreta högtalarljud (som återger textur, men också rösternas plasticitet genom ljudförvrängning) och körens närmast sakrala karaktär. Verkets genealogier ger utrymme för dissonanser, men tyvärr uppfattar jag de tydligaste disharmonierna som oavsiktliga (Darth Vader-associationen, furiernas kostym, Rafael Pettersons snudd på radioreklammässiga intonation). Det gravallvarliga talar emot att det finns någon som helst avsiktligt humoristisk poäng, vilket inte hade skadat, ämnets allvar till trots. En möjlighet öppnar sig om man kan tänka sig De stränga anteckningarna som en process, om man vid lyssningen ständigt erinrar sig föreställningens tillblivelse. Bland mina anteckningar har jag skrivit ”som IRL-editering”, vilket är påtagligt framför allt vad gäller samspelet mellan kören och skådespelarrösterna. Detta förstärker det problematiska i föreställningen: dess inåtvändhet.

Kent Olofssons elaborerade ljudbild och musikarrangemang är likväl en stor behållning. Hans förmåga att gå från det ömtåliga till det yviga räddar ett emellanåt väl flyhänt texthantverk. De starkaste visuella intrycken från mina stränga anteckningar blir så de som ljudrummet frammanar bortom det övermättade scenrummet, bakom fredande ögonlock.

Nathaly Salas

Tags: ·············

1 kommentar

  • 1 Nutida Musik | 16 mars 2011, 15:23

    [...] kunde man på denna sajt läsa en anmälan av Malmöbaserade Sonic Art Theatres föreställning De stränga anteckningarna, en i en rad föreställningar där Ensemble Ars Nova och Teatr Weimar [...]