Elektronik, brus och illusionism

28 februari 2011 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Fredrik Olofsson framför redUniform. Foto: Andreas Engström

GEIGER-festival #1 – 2011 Göteborg, Cinnober teater, 25-26 februari

Föreningen Geiger har jämte Koloni, efter att Ideal flyttat till Stockholm, etablerat sig som den viktigaste aktören inom Göteborgs alternativa musikliv. Den årliga ambitiösa Geiger-festivalen har nu blivit till fyra mindre som ges i två omgångar på vardera våren och hösten. I samband med årets första festival presenterades också den nya skivetiketten Geiger Grammofon med tre släpp: en cd, en handgraverad lp och en kassett. Det är drag kring föreningen.

Flytten av festivalen från Brew House till den mindre Cinnober teater har både positiva och negativa effekter. Å ena sidan skapar lokalen en intim känsla som så gott som alltid är positivt för en festival, särskilt om man som här lyckas med att publikt fylla ut lokalerna. Å andra sidan fanns det i princip endast en scen och därför inte samma möjlighet att låta olika akter, beroende på formen av framförande, att ta olika utrymmen i besittning.

Det enda framträdandet utanför scenen gavs av Palle Dahlstedt i foajén, som sittandes på förstärkaren presenterade ett föredömligt kort och intensivt spel på en manipulerad Omnichord, ett elektroniskt kompinstrument som utvecklades i början av 80-talet och som nu var ombyggt och lät därefter. Dahlstedt hade full kontroll på mekanismerna och lät inget ljud bara ”rulla på”, utan man kunde visuellt följa intentionerna i varje handling. Vid några få tillfällen släppte han fram instrumentets plastiga kompljud för att snabbt svepa vidare och skapade på så sätt en fin spänning mellan instrumentets originalidentitet och dess dekonstruerade persona.

Palle Dahlstedt spelar omnichord. Foto: Andreas Engström

Ett annat framträdande som fann sitt rätta rum var Nina de Heneys och Anna Westbergs bas- och dansframträdande. Kroppsligheten i form av de Heneys fysiska basspel och Westbergs koreografi stod i ett intressant spänningsförhållande till det rum de befann sig i. Verket kändes genomtänkt och ägnat just denna festival och denna scen.

Men flera framträdanden var för långa. Det handlade inte så mycket om obalans i formen som om en ovilja att ge upp tanken på att lägga till något nytt och fortsätta. Jag tycker att Mattias Petersson och Lars Carlsson balanserade såväl de skilda som besläktade idéer de rörde sig över. Men som konsert betraktad blev det för långt med denna form av adderande. Och de var inte ensamma. Ett i sig välavvägt stycke kan framstå som annat när det uppgår i ett i annars mättat program. Hur en festival utformas är svårt att veta för den enskilda artisten. Och att kompromissa det egna uttrycket är inte idealiskt. Ändå verkar det som om det här rådde ett litet för stort glapp mellan festivalens upplägg och idé och de medverkandes ambitioner.

Nina de Heney och Anna Westberg.

Kanske är det därför jag saknade öppna ytor. Flera stycken skulle vunnit på att inte presenteras som rena spelningar. Jag tänker framför allt på World Domination, trion som utgörs av Daniel Karlsson, Jonatan Liljedahl, Mattias Petersson. Denna lekfulla brustechno hade kunnat slopa konsertformatet. Den hade också vunnit på att inte berövas de djupa basfrekvenserna efter att grannarna klagat.

Ett annat stycke som hade vunnit på litet mer luft i programmet var Daniel Karlssons och Anna Svensdotters Vortices. Även om antalet toner från Svensdotters kvartstonsflöjt med tillhörande elektroniska spektra från Karlsson var exakt uträknat kunde längden uppfattas som godtycklig. Men kanske speglar detta den förväntade längden på ett verk som ges från scen till den på bänkrader sittande publiken. Lyssnarsituationen skapar förväntningar. Hur hade det uppfattats som performativt-installativt?

Kvartetten UNABOM, bestående av Monica Danielson, Lars Indrek Hansson, Tony Blomdahl och Dan Tommi Hildén bjöd på ett fascinerande musikdrama i miniatyr kring den amerikanske samhällskritikern och terroriststämplade Ted Kaczynski. Verket bars fram av en intensitet i både text och klang samt en visuellt suggestivt långsamt tickande metronom som också visades på fonden. De två partierna med massiva bombsmällar i en stor tunna var dramatiska höjdpunkter. Men kanske hade det gått med endast en. Det skulle kanske kunnat vara en starkare dramaturgisk effekt med en tredelad form?

Höjdpunkten var det avslutande redUniform av Fredrik Olofsson. Efter att skakat en discokula som ger ifrån sig både ljud och bild tog illusionismen över när Olofsson framkallar samma ljud utan kula och låter kroppen styra rörelsen av runda kullor som uppenbaras och far fram på den bakomliggande duken. Det tekniska systemet med bland annat sensorer i kostymen är vansinnigt avancerat. Men till skillnad från många andra interaktiva medieverk är det inte detta som fångar ens intresse. Snarare handlar det om de återhållna uttrycken och valet av rörelser och riktningar som skapar en märkvärdig poetisk kvalitet.

Årets första Geiger-festival hade kanske en väl kraftig slagsida åt noiseorienterad elektronisk musik. Generellt var kvaliteten visserligen god, men jag ser gärna ett aningen bredare upplägg till nästa gång.

Andreas Engström

Tags: ················