Tankeväckande men melodramatiskt Blodsbröllop

16 mars 2011 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Blodsbröllop Regi och bearbetning av Nassim Aghili, ljudbearbetning av Red Pipe
Audiorama 20 januari, Audiorama, Stockholm

När det sällskap som suttit framför mig under den knappt timslånga lyssningen av Nassim Aghilis uppsättning av Lorcas Blodsbröllop på Audiorama reser sig, utbrister en av dem högtidligt: ”Radioteatern gav…” Och det är egentligen inte så märkligt, för den här föreställningen smälter ytligt sett väl in bland de verk som brukar sändas i P1 på Radioteatern Klassiker. Ändå är det något helt annat, för det är en mycket speciell, för att inte säga högtidlig stämning i Audioramas lyssningsrum.
 Det vore kanske att ta i något, men ett slags smärre lyssningsrenässans ger sedan en tid tillbaka utslag litet varstans i olika projekt, där lyssningsrummet står i centrum.

Nyligen kunde man på denna sajt läsa en anmälan av Malmöbaserade Sonic Art Theatres föreställning De stränga anteckningarna, en i en rad föreställningar där Ensemble Ars Nova och Teatr Weimar undersöker sätt att överföra hörspelets estetik till scenen. I höstas invigde också Stockholms Stadsteater Skärholmen en knallgul lyssningslounge där publiken förses med hörlurar och lyssnar sittande i varsin kokongliknande hängmatta – man lyssnar tillsammans, men ändå avskilt. Hittills har Skärholmen framförallt vänt sig till en ung publik, men ambitionen tycks vara betydligt bredare (”… hörspel, dokumentärer och ny dramatik – en annorlunda form av scenkonst, en [sic] slags kollektiv radioteater där publiken får skapa sina egna inre bilder.”)

Att reda ut på vilket sätt ett hörspels form påverkas av att skapas för lyssning i ett särskilt, avskilt, rum och inte för den breda etern, finns det egentligen inte utrymme att reda ut här. Somliga följder av detta blir ändå tydliga i Aghilis på många sätt tankeväckande uppsättning: Den koncentrerade lyssningssituationen tillåter en stor dynamisk spännvidd vad gäller ljudnivåer: från den svagaste viskning och stolknarr till det dova larmet av en påträngande bröllopsfest. I ett rum som detta kan också kraven på begriplighet utmanas, till exempel kräver de äldre skådespelarnas säregna, med persiska brutna satsmelodi en del uppmärksamhet. Kroppar tycks förflytta sig från en plats i rummet till en annan. I nästa scen omsluts publiken av vaggsång, som om vi själva milt vyssjades till sömns. Det elaborerade ljuset färgar varje scen.

I den här uppsättningen kolliderar två tidsperspektiv: den arkaiska, till synes stillastående tiden i Lorcas drama och så samtiden. Frustande hästar blandas med vår tids hästkrafter. Folksång och berberrop överröstas av Le Tigres feministiska elektropunk. Här finns också det tematiskt särskilda i Nassim Aghilis omläsning av tragedin: bruden låter sig föras bort av sin älskarinna och bröllopsnatten slutar i blodshämnd. Den förorättade, övergivne brudgummens hämndmotiv finner stöd hos en äldre generation vars egna motiv är grumliga: tradition, ära. De äldre med sin brutna (ibland rätt svårbegripliga) svenska och de yngre med en klart flytande dito talar förbi varandra. Som om de befann sig på samma plats, men vid olika tidpunkter. Det är inte en oproblematisk läsning ur det intersektionella perspektiv som uppsättningen vill hantera. Föreställningen spelas även på persiska, med samma ensemble, och jag funderar över hur den ter sig för en medelålders persisk publik. Då torde ju de språkliga förhållandena vara de omvända och jag inser att det här finns en ambition av vända och vrida på perspektiven som delvis blir otillgänglig för mig. Det handlar om språk, men också om form. Skådespeleriet har emellanåt en dragning åt det melodramatiska som jag värjer mig mot, och som faktiskt för tankarna till de vanföreställningar som finns om hur Radioteater ”brukar låta”.

I sina bästa stunder är detta hörspel gastkramande: som i scenen när Leo besöker bruden strax före bröllopet, och i den ruggigt vackra Månscenen då knivarna viner och rummets väggar slutligen färgas alldeles röda. Bäst med Blodsbröllop är ändå lusten att utmana oss lyssnare: hur långt sträcker sig vår föreställningsförmåga, vår tolerans, vår vilja att förstå?

Nathaly Salas

Tags: ···