Studioinspelning Live – Duo EN.D.E i Elementstudion

3 maj 2011 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Duo EN.D.E [Katarina Widell - Patrik Karlsson] 30 april, Elementstudion, Göteborg

Jag sätter mig på en förstärkare, som de flesta andra. Några hittar stolar. Vi är kanske 15, nja, 10 personer i lokalen. Fler får knappast plats. Duo EN.D.E (Katarina Widell på blockflöjter flankerad av Patrik Karlsson på ärkeluta) sitter knappt två meter ifrån oss. Kontexten är Geiger session #2 i Brewhouse, Elementstudion. Det är en konsert som samtidigt spelas in. Hur inspelningen skall tas om hand tycks en aningen oklart, men jag är nog inte ensam om att föreställa mig en vinyl med frasigt papper.

Duo EN.D.E.

Allt blir intimt, vare sig man vill eller inte. Ärkelutans ljudsvaga och relativt tunna klang blir än torrare i studiomiljöns dämpade akustik. Det är fascinerande hur Duo EN.D.E:s spel och jag som åhörare sakta anpassar öronen därefter. Martin Q Larssons Duello blir litet otacksamt måhända ledsagare. Jag har svårt att fokusera på stycket, men ändå: det som sker, det att de två instrumenten avlöser varandra i imiterande gester och sakta rör sig närmare varandra, är just vad mina öron gör och när stycket slutar är jag i fas. Saker och ting kommer i så öppen dager. Periodvis under kvällen kommer jag på mig själv med att blåstirra på lutan, och lyssna ovanligt riktat. Musiken hörs på därefter. I Ida Lundéns vackra Himmelsschlüsselblumen går öronen än från lutans Bachloopar till flöjtens dito. Det är väldigt vackert och när Lundéns, snart patenterade, speldosor vevas igång öppnas ett så märkligt drömskt och ja, barockt, rum i den torra studion.

Konserten består i mångt och mycket av samtal med historien. Citat och tekniker, men på väldigt olika vis. Lundén är tydlig med sin Bach medan stycket som följer hennes, Anna Erikssons Pat and Cat – into the woods är – i sann Erikssonsk anda – är mer enigmatiskt i sina referenser. Det känns som om referenserna är där, men ändå, när jag efteråt minns det, minns jag framförallt hur Lundéns öppna ackord förbyts till kluster i Erikssons. Hur mönster och skalor letar sig och förhåller sig till ackordens hårda, rigida ritornell. Hur Erikssons formsäkra musikspråk snarare sätts i relation till Lundéns stycke än till de mer renässansminnande toner jag initialt trott mig höra.

Där Eriksson förblir gåtfull är italienaren Maurizio Pisati explicit. Iförd röd peruk ses han irra omkring på Venedigs gator i en videoprojektion bakom musikerna. En elektronisk stämma fragmenterar och trasar sönder Vivaldis undersköna c-mollkonsert alltmedan flöjt och luta markerar rytmer och fingerlöpningar från densamma. Men ljuden som ljuder fram är halta, lötta och oftast perkussiva snarare än klingande. Jag är inte ensam om att le en hel del, det känns bra (att le, alltså).

Elektroniken och videon är fjärran från vad som kommer härnäst, men lyssnandet anpassar sig snabbt till Tebogo Monnakgotlas vackra ljudvärld. Det är utan tvivel kvällens mest följsamma, idiomatiska och klangmålande stycke. I fyra satser av ganska skilda slag, om än med en liknande vila i vad jag skulle kalla sommarsvala violetta och gröna toner utforskas, ja, inte musikhistorien, men något är det. Jag ser framför mig landskap – poetiska koncentrat av platser. Sista satsen bryter i viss mån av genom sin mer tydliga rytmik. Jag tänker på Carlos Riveras Whirler of the dance, ett av många minnen från gitarstinna yngre dagar.

Som sig bör sparas kvällens mest spektakulära stycke till sist. Rummet släcks ned och stycket inleds med fraser – mestadels blåsljud – på flöjten. Koreograferade fraser men också ackompanjerade av en ficklampa. Malin Bångs Photon glades inleds blixtrande i dubbel bemärkelse. Duo EN.D.E turas om att vara ljus och ljudkälla, men stökar också runt i mer vardagliga objekt; skålar, kedjor. Ibland kan jag känna att övergångarna inte riktigt är så smidiga som jag önskar, att det ibland tappar onödig intensitet. Stundom kan jag sakna en tredje musiker som skulle ha haft hand om objekten. Det är svårt att kombinera och samtidigt göra det musikaliska tydligt och pregnant, men så kommer slutet: Och ficklampor, brusljud och ärkelutans för en gång skull riktigt brötiga basljud får mig än en gång att nyfiket och inspirerat lyssna än hit, än dit. Suggestivt och känsligt avslutas en vacker kväll.

Esaias Järnegard

Tags: ·········