Symboliska val – Kronoskvartetten och Patti Smith får Polarpriset

3 maj 2011 av medarbetare | Inga kommentarer · Artiklar, Debatt, Nyheter

Kronoskvartetten. Foto: Jay Blakesberg

Det har hänt något med Polarpriset de senaste åren. Från att mest handlat om att ge priset till de största namnen, de mest ikonografiska artisterna, med föreställningen om en väsensskillnad mellan populärmusik och klassisk, har priset kommit att hamna hos kanske inte fullt så stora i bemärkelsen kända artister, men som istället åtnjuter respekt, som det heter, och som i vis mån ifrågasätter dessa traditionella kategorier.

El Sístema, som fick konstmusikpriset för ett par år sedan, är inte så mycket konstmusik som ett socialt projekt där genre eller repertoar inte är oviktig, men som knappast är allt. Peter Gabriel som samma år fick populärmusikpriset har de senaste decennierna mest haft betydelse för att göra den västerländska populärkulturen litet mer nyfiken på omvärlden, och därmed betydligt intressantare och rikare. Att förra årets pristagare Björk och Ennio Morricone på olika sätt förhåller sig till såväl populärkultur som avantgarde har vi tidigare kommenterat i Nutida Musik (# 3 2010).

I år går priset till Kronoskvartetten och Patti Smith. Kronoskvartetten är en av dessa interpreter av nutida konstmusik som också har en direkt ”curatorisk” roll i sitt uppsökande av både äldre musik och musik utanför konstmusikrepertoaren och västerlandet. Kronoskvartetten hade sin storhetstid på 80- och 90-talen då de ”tävlade” med Ardittikvartetten om att vara den mest aktiva stråkkvartetten i den samtida musiken. Idag leder Arditti racet även om deras repertoar aldrig kommer att ge dem någon som helst populärkulturell kredd – och därför kanske heller inte detta pris. Det har däremot Kronoskvartetten vars bas är minimalism och allt som kan associeras till detta – och det är som bekant mycket.

Patti Smiths kultstatus och respekten för henne som en konstnär i största allmänhet tycks öka för varje år. Ändå kan man gott och väl placera henne bland de artister vars största ögonblick infann sig för över trettio år sedan. Hon har aldrig kommit upp till nivån från debutalbumet Horses från 1975, och som ”ren” poet har hon aldrig övertygat mig. Däremot representerar hon något överskridande, och det skall man inte förakta: en punk som tänjer på formerna, en rockmusik med textambitioner, en musik som är nyfiken på annat. Från sin horisont (det finns många andra före henne) har hon visat att rock och punk kan befinna sig i en allkonstnärlig kontext.

Visst, de två pristagarna sammantagna känns som ett väldigt amerikanskt val och kreddigt på det där sättet som alla medie-60/70-talister går loss på – minimalism, punk, postpunk. Och skall man ge populärmusikpriset till en kvinnlig artist (för det handlar det väl om) som med förankring i konstvärlden har hållit på ett tag hade Yoko Ono varit ett betydligt modigare val – och bättre.

Det känns hur som helt bra att Polarpriset lämnat (?) fixeringen vid de största namnen. Att ge priset till musiker som visat sig vara viktiga för vissa delkulturer känns betydlig mer angeläget idag. Å andra sidan är att det är svårt att inte se dessa pristagare som annat än symboler. Symboler för en bredd eller för något slags paradigm. För vilka som haft störst betydelse går väl inte riktigt att säga. Än mindre vem som står för den mest kvalitativa konsten?

Andreas Engström

Tags: ····