Audiovisuellt i Norberg

4 augusti 2011 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Norbergfestival Öppningskonsert: Ivo Nilsson/Erik Drescher, Hanna Hartman, Vinyl Terror & Horror 28 juli, Norberg

Norberg by Night. Foto: Andreas Engström

Norbergfestivalen har sedan ett antal år ryktet att vara den viktigaste mötesplatsen för elektroniska musikformer i Skandinavien. Det rör sig om alternativa former som spänner mellan den konstmusikaliska elektroakustiska och popmusikaliska delkulturer. Även om festivalen emellanåt tenderar att kännas som uppdelad i två, tycks en del krafter verka för att få olika musikkulturer att mötas. Det handlar då inte enbart om musikaliska överskridningar utan mer om att skapa ett tilltal och en miljö som kan locka flera läger. Det fungerar ibland, ibland inte. Ett lyckat exempel skedde redan under festivalens öppningskonsert.

I den postindustriella miljö som Norberg erbjuder fick besökarna kliva på ett tåg som tillfälligt trafikerade den nedlagda smalspåriga järnvägen för att tio minuter senare stiga av vid Risbergs gamla industrilokal. Här gavs ett program som var konstmusikaliskt förankrat men där verken med sina respektive visuella uttryck gjorde konserten till en attraktiv helhetsupplevelse som i sig tog bort de flesta konstmusikaliska förtecken. Lägg därtill framträdandet med Vinyl Terror & Horror, den danska turntablistduon, och man har en akt som är gränsöverskridande ”by association”.

Ivo Nilsson hade komponerat ett stycke för den tyske flöjtisten Erik Drescher och med elektronik. Den första delen utforskar flöjtens klangliga egenskaper med tysta gester och med en frasering som är i det närmaste respiratorisk. Därmed känns verket inte enbart besläktat med speltekniker och allmän klangvärld som man finner hos Sciarrino utan också med Nilssons eget stycke Apnea. Detta övergår i en andra del där det även förekommer sporadiska rena toner och där fraseringen mer tycks bygga på föreställningen om vindens blåst. Nu finns också ett tydligare dramatiskt förlopp med de maffiga elektroniska ackorden. Byggda på Tyska kyrkans i Stockholm mikrotonala orgel ger de snarare associationer åt spektralmusik, framför allt Grisey.

I verket ingick även ett visuellt moment där det i den i klangligt syfte igenpluggade flöjten satt en kamera vars bilder projicerades i fonden. Det skall sägas att detta mest kändes som en visuell inramning och utanpåverk. Inget som störde, men inget som direkt bidrog. Möjligen dock till konserten som helhet. Det visuella spelar också en viktig roll i Hanna Hartmans liveframträdanden, dock helt igenom instrumenten. Samtidigt är Hartmans verkliga styrka hennes akusmatiska musik, musiken på cd-skiva eller motsvarande. Hon har en förmåga att finna intressanta ljud i mikroformat och att där bearbeta dessa och skapa formmässigt intressanta linjer. Till detta använder hon ofta ljust olika speciella ljudalstrande objekt, men live saknar jag egentligen allt annat än just föremålens direkta ljudalstring. dich tholen, som jag sett henne framföra flera gånger vid det här laget är just ljudet av de klickande spännremmarna. Varken mer eller mindre. I det nya stycket Washer No. 3 spelar hon med klot i olika storlekar som hon rullar i, är det tvättpulver? Också här rör det sig om delikata ljud och det är visuellt spektakulärt i den mening att vi får se annorlunda objekt spelas på av en artist med definitiv star quality, men live blir detta intressanta grundmaterial ytterst begränsat använt och verket ter sig tämligen riktningslöst.

Objekten ligger på gränsen till att bli rena fetischer – en gräns som möjligen överskreds senare under festivalen vid EMS showcase när Hartman i Rainbirds spelade med sprutande vatten på uppochnedvända blomkrukor. Erik Dreschers flöjtstämma framstod som betydligt friare till tolkning och hade därmed inte samma genomarbetade finess som i Ivo Nilssons tidigare stycke. Men detta var i den gigantiska Mimerlaven och där tenderar det flesta nyanser att dränkas i den enorma akustiken.

Ett annat objekt som tenderar att bli fetischer är vinylspelaren och tillhörande skivor. Men allt handlar om vad man väljer och förmår att göra med objekten. Att Greta Christensen och Camilla Sørensen i Vinyl Terror & Horror vet vad de gör står bortom allt tvivel. Klangen i deras liveset tangerade inledningsvis en närapå klassisk eam-estetik. Trots att maskinparken bygger på en viss mekanik fanns väldigt litet av vinylscratchens karakteristika så som tydliga loopbyggen, scratch, knaster och kollage. Duon utmanade sitt instrument och tog med oss på en resa genom flera intressanta och flerskiktade rum, där turntablisterna tillsammans generellt rörde sig från abstraktion till mer konkret referentialitet. Det var ett strålande framträdande som trots sin iögonfallande uppenbarelse med de vackert uppbyggda skivspelarna och de elektriskt hyperkoncentrerande turntablisterna inte på något sätt gjorde att koncentrationen föll på annat än det som lät.

Trots vissa invändningar kände jag mig helt nöjd när jag satte mig på tåget tillbaka till festivalområdet i Norberg. Som helhet betraktad var konserten ett utsökt sätt att presentera musik av artister som verkligen kan framträda och paketera detta i en attraktiv form där bild och ljud samspelar med miljö.

Andreas Engström

Mer om Norbergfestivalen 2011 går att läsa i kommande nummer av Nutida Musik.

Tags: ·····