Folkfest med hög hipfaktor – Fire! på Fylkingen

22 januari 2012 av Andreas Engström | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Fire! Orchestra – Mats Gustafsson / Johan Berthling / Andreas Werliin med musiker – 13 Jan 2012, Fylkingen, Stockholm

Fire! Orchestra på Fylkingen.

Enligt arrangörerna fick cirka 60 personer vända i dörren efter att det blivit fullsatt. Det har inte hänt på Fylkingen sedan SUNN O))) för ett par år sedan. Även många stammisar fick besviket cirkla omkring Münchenbryggeriet för att slinka in efteråt och höra eftersnack och vara med på efterfest. Oavsett hur det var är en sådan här konsert redan på förhand dömd att vara ”historisk”. Litet så gick förhandssnacket. Var den det? Kanske.

För improvisationsgenren rörde det sig om en ovanligt stor orkester. 31 musiker annonserades men efter tre bortfall och ett tillägg blev det 29. De flesta är fullt kapabla att göra meningsfulla solokonserter. Hur blir det när de sätts samman?

Det är inte första gången jag ser Mats Gustafsson leda en stor ensemble bestående av huvudsakligen improvisationsmusiker. Jag minns till exempel FRIM Storband på Sounds-festivalen 1989 (inspelad som Borstviska) och en konsert på Radiohusets Studio 2 1997 med en internationell grupp (visserligen bara nio, inspelad som Hidros one). Båda, liksom denna nya komposition, innehöll förutbestämda element eller överenskommelser, dirigerade signaler och utrymmen för soloimprovisationer. På Radiohuskonserten ingick också en inspelning av promenad i knarrande snö som ett helt avvikande element. På sätt och vis innehåller den nya kompositionen också ett sådant element, vi kommer till det. Gustafsson var dock här inte ensam om att dirigera, även om han stod för mesta delen av det. Enligt partituret dirigeras både början och slut av alla tre i Fire!, men det är bara mot slutet jag märker att även Johan Berthling dirigerar. Uppenbarligen finns också underdirigenter i de olika instrumentsektionerna för att ibland ange tempo och synkronisering.

Efter ett sparsamt och pointillistiskt intro, i stil och även personellt mycket likt FRIM Storband, blir det snart uppenbart att det här är ett annorlunda koncept. Det finns exempel på väl fungerande stora improvisationsorkestrar, till exempel King Übü Örkestrü (cirka tio personer), som blir musikaliskt tydlig genom en extremt sparsam estetik. Men det finns också andra som binds ihop med en mer extatisk och vild klangbild, som Cecil Taylors större grupper. Ett sätt att få det att fungera bra är att låta klangbilden få karaktären av en förvuxen frijazzgrupp (snarare än storbandsjazz), det vill säga med bestämd klanglig hierarki. I stort sett blir det här det som sker. Det påminner om Sun Ra Arkestra. Likheten ligger i att större delen är groovebaserad; tre olika delar i stycket har varsitt riff med början i tre- och avslutning i femtakt som bärs av basar, trummor och ibland gitarrer. Publiken, inklusive jag, gungar med och diggar till det tunga kompet.

Fires! koncept tycks vara just en sådan rollfördelning mellan komp och fria röster. Även deras verk som trio, liksom de med inbjudna gäster ger exempel på det. De enda bestämda tonhöjderna även i denna stora grupp finns hos dessa riff, och ovanpå detta ligger de andra instrumenten helt fritonala. Efter introt kommer de tre sångarna in tillsammans. De verkar ha samma text att utgå från (jag uppfattar bara fragment) men framför den fritt och i egen stil oberoende av varandra. Blåsinsatserna (tio blåsare stående på balkongen) styrs däremot av signaler från Gustafsson och deras fria tonlägen formar enormt läckra ackord. Det är mest punktinsatser i pulser, accelererando eller ritardando, eller liggande med crescendo eller diminuendo, bara någon enstaka gång blir det ett kollektivt ”flipp”.

Delarna i stycket skiljs åt med en nedtagning av energin till nästan total tystnad, och soloröster inleder dessa med en långsam uppbyggning av ett nytt groove. Först ut är Mariam Wallentin, den kanske mest jazziga i sammanhanget, som sjunger med handrörelser som tycks illustrera en inre kraft. Kanske anar jag också någon etno-flört här som jag inte kan placera.

Nästa röst är Emil Svanängen, som också spelar sparsam gitarr, vilken med effekter snarast låter som en syntetisk harpa. Falsettrösten badar i reverb och delay på ett nästan popestetiskt sätt; en underlig ”Enyavarning som får mig att förvånat spärra upp ögonen. När han sedan möts av en insats från tre elektroniska musiker blir det dock något väldigt märkligt av helheten och Svanängen blir med eller utan sin vilja behandlad som ett element i ett ljudkollage. Det här är den mest paradoxala punkten i stycket och därmed för mig mest intressant.

Så till Sofia Jernbergs solo, backat av ett nytt groove i femtakt. Sammantaget kan man säga att rösterna har influenser av eller estetik som kommer från pop, jazz och ”etno”, plus modernistisk klassisk sång i Schönbergs Pierrot Lunaire-stil, så kallad Sprechgesang (det slår mig efteråt att Jernberg ju faktiskt framfört Pierrot Lunaire för inte länge sen, vilket låter logiskt). Det är genomgående ljus sång. Personligen föredrar jag generellt mörkare röst (oavsett kön) och mer varierat och uttrycksfullt röstarbete istället för ren sång. Men det funkar bra även för mig i denna orkester.

Under styckets gång förekommer också många solon, och de jag mest lägger märke till är Anna Högbergs individuella altsax och Elin Larssons uttrycksfulla tenorsax. Även Raymond Strids högfrekventa metallklanger är uppfriskande med sin naivism.

Avslutningsvis kommer den första starka utblåsningen, med enat fortissimo från balkongen. Det ser då ut som om Christer Bothén lämnar i protest att inte kunna höras med sin basklarinett; nedkommen på scengolvet undrar jag om han skall ställa till en scen … Nejdå, han får avsluta med ett intimt solo på guimbri (ett stränginstrument hos det nordafrikanska Gnawafolket hos vilka Bothén vistats och fått influenser) och när han är färdig markerar han det med en prosaisk nedstampning i golvet och en nick.

Det är roligt att så här stora projekt kan bli av ibland, trots att det knappast finns någon ekonomi för detta. Eftersom det här var så lyckat vore det intressant att se hur en liknande ensemble skulle te sig ledd av någon annan med helt andra koncept. Var hipfaktorn som drar den stora publiken kommer ifrån kan jag inte riktigt få klart för mig. Det är väl knappast det faktum att det är en stor ensemble, sådana har det ju varit förr, till exempel när 17 musiker spelade till stumfilmer under förra vinterns mellandagar under mycket avslappnade men kreativa former. Kanske är det Mats Gustafssons person eller den grabbiga stil med vilken bandet presenterar sig. Men även om dessa är utmärkta musiker så har jag svårt att förstå denna underliga kraft som alla marknadsförare suktar efter och karriärister avundas men som egentligen inte har med kvalitet att göra. Kanske är det folkfestkänslan som lockar, och det kan jag förstå. Jag tyckte helt enkelt att det var en bra kväll, men inte mer ”historisk” än så många andra jag avnjutit, också sådana där det knappt är fler i publiken än på scen.

Johannes Bergmark

Tags: ·········