Kvarkars rörelser – koreografi kring Morton Feldman

12 januari 2012 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Neither, dansföreställning av Gun Lund – 7 december – 3:e våningen, Göteborg.

Neither på 3:e våningen.

3:e våningen är verkligen något att glädjas åt i Göteborg. Koreografen Gun Lund och ljussättaren Lars Carlsson har vidgat det som tidigare var 24 kvadratmeter till 240 kubik inrymmande primärt danskonst, men även installationsverk och stundom konserter. Vid besöket skymtar även ett bibliotek med danslitteratur. Vad jag denna kväll bevittnar är en stundtals lysande koreografi till Morton Feldmans fantastiska ”opera” Neither (till Samuel Becketts kondenserade och mer eller mindre ourskiljbara text). Det är lysande i dubbel bemärkelse, då minnet av föreställningens koreografi är omöjlig att skilja från Fredrik Ljungström och Lars Perssons ljussättning. På ett kongenialt  men också högst eget vis dansar ljuset jämsides med Gun Lunds kvarklika dans. Ja, hon introducerar det så innan publiken tar plats i black boxen, en dans med kvarkar som utgångspunkt. Hon har inspirerats av dessa mer eller mindre osynliga partiklars nyckfulla och svårförklarade rörelsemönster. Centralt under kvällens gång blir ett av dess kännetecken: ju närmre de kommer varandra, ju mer fritt och animerat rör de sig.

Koreografin är indelad i ett antal sektioner där rörelserna har ett slags utgångspunkt, en given positionering. Men relationerna och mönstren leder – så känns det – snart över i en dans som skapar sina egna i viss mån impulsiva och improviserade riktningar. Det sker hela tiden i ett slags heterofont mönster; rörelserna liknar varandra, men pågår i olika tempon, i olika riktningar och med olika slutpunkter. Koreografin får sin helhet och form av den djupa och skiktade scenbilden samt, som tidigare nämnts, av ljuset. Den får det av ljuskäglor och subtila överlagringar som med Feldmans klangbotten skapar ett intensivt vibrerande rum. Upprepningen och känslan av tidlöshet i Feldmans musik är kanske inte lika integrerat i förhållande till koreografin som ljuset, men likväl har musiken en funktion som är någonting utöver en fond. Känslan av olika tidsskikt och olika riktningar finns där. Musiken är väl knappast den Gun Lund skapat rörelserna utifrån men det känns som om musiken hela tiden funnits med som åtminstone en relief.

Starkast i minnet dröjer sig en dans som sker nästan i slow motion: vartefter tar de sex dansarna plats i lika många tunna ljuskolonner. Deras huvud och armbågar ligger mot golvet medan rygg och ben reser sig mot taket. Sakta rör sig kroppen drömskt till Feldmans ostinaton som i sakta gemak mal på. Det påminner om sjögräs som svajar under vattenytan, men även, i den dunkla belysningen, om älskande par. I sammanhanget ekar förstås vetenskapens mer enigmatiska övertoner; hur molekyler, elektroner eller kvarkar i ett tempo skiljt från vårt, väntar, väntar. Bara är. Och det är där, i känslan av en rörelsens ontologi som Neither drabbar en som djupast.

Esaias Järnegard

Tags: ·····