Koll och noll koll på Cage

10 september 2012 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

John Cage 100 – Fylkingen/Moderna Museet & Bonniers Konsthall/Drottningholms Slottsteater – 5 september 2012, Stockholm

Inte mindre än två konserter gavs i Stockholm på årsdagen av John Cages födelse för 100 år sedan. För konstmusikaliska förhållanden har medieintresset, precis som också internationellt, varit exceptionellt. Det var därför intressant att notera hur det ena arrangemanget, Fylkingen vid Moderna museet, delvis hamnade utanför medias radar. Istället var det Bonniers konsthalls hyllningskonsert på Drottningholms slottsteater som lyftes fram som den stora händelsen.

Mats Persson och Kristine Scholz i John Cages Cartridge Music, Bucky Dome, Moderna Museet.

Till min glädje var Fylkingenkonserterna ändå välbesökta, både den inne i museet och den utanför i tältet Bucky Dome. Närheten till Cages estetik var slående och kan sammanfattas med ledorden det öppna verket, obestämbarhet, multimedia, klanger och lyssnande. Det verkligt intressanta var emellertid hur man över lag förhåll sig öppet till dessa hörnstenar i Cage-estetiken. Det rörde sig om intressanta verk/tolkningar som gick i dialog med samtidens estetik och tendenser.

I Eva Sidéns och Jens Hedmans kombinerade konsert och installation inne på museet, Double Bind Player, spelade Sidén på ett preparerat piano där en självspelande mekanik på det andra pianot samt Hedmans elektronik fanns som motpartner. I Bucky Dome framförde pianisterna Mats Persson och Kristine Scholz Cartridge Music från 1960, där de lyfte fram både klangvariationer och polyfoni när de spelade i pianots innandöme. Erik Peters och Peter Söderberg spelade därefter ett av Cages sista verk, ONE7. Genom att låta Söderbergs gitarrtoner direkt bearbetas elektroniskt av Peters, tolkade de instruktionen ”för en musiker” till ”två instrument blir till ett”.

På gamla inspelningar med Cage och annan musik från samma epok kan man uppleva en ofta rå ”naturalistisk” klangbild. Från dagens perspektiv kan det upplevas som om detta med vardagsljud och alternativa spelsätt var själva poängen. Idag är mycket av denna konceptualism avdramatiserad, vilket också kan ge en större variation i gestaltningen. Större vikt läggs istället vid en mjukare tonbildning och samklang. I de tre ovannämnda verken kunde man höra saker man inte skulle ha fått höra i samma utsträckning för 20 år sedan, vid tiden för Cages död: repetition och ambienta överlagringar, samt hur 90-talets elektroakustiska musik och även droneestetiken återklingar. Det är John Cages attityd, men en bit från hans klangvärld.

Idén med konserten i regi av Bonniers konsthall på Drottningholm var uppenbarligen att visa på bredden av Cages inflytande och lyfta fram områden där hans ande i en eller annan form svävar. Syftet må vara gott, men poängen oklar och resultatet ytterst tveksamt. Jag vet inte vad jag störde mig mest på, om det var interludierna med skådespelaren Stina Ekblads ”passionerade” läsning av Cages texter, eller presentatören Ika Johannessons överpedagogiska ton (som brukar vara tecken på att man inte vet vad man talar om), eller Scanners ambientkitsch.

Det var väldigt mycket konsthall-goes-experimental-music över det hela, det vill säga, pretentiöst, glassigt och stiff men knappast cutting edge.

Det var inget fel på Hans Eks svit där han vävt samman och orkestrerat Cage, Satie, Monteverdi och Purcell. Men det låg långt ifrån Cage. Till exempel såg jag Birgit Bidders sång i ”Didos klagan” mest som ett inte helt klockrent försök att slå bryggan över till popkulturen (ett konsthallsobligatorium).  Malin Bångs stycke för tvärflöjt och objekt, där musiken huvudsakligen kommer ur blåsljud, tillhör knappast ett av hennes starkare, men taget ur sitt sammanhang helt ok. Det var säkerligen bättre efter paus, med utmärkta musiker med integritet som Anna Lindal, Love Derwinger och Carl Michael von Hausswolff. Men bara tanken på inramningen och ytterligare halvannan timma av denna utdragna konsert gjorde att jag gick i pausen.

Jag undrar vad allt detta hade med John Cage att göra. Det kändes mest som om man hade tagit några kända namn, blandat med några säkra kort, och sedan hittat på litet efter eget huvud (”Malin Bång brukar spela på en ballong – det är väl litet Cage!”).

Det handlar visserligen om små detaljer, som vilken konsert som nämns i en allmän artikel med anledning av Cagejubileet, men sammantaget blev det detta som haussades i press och sociala media.

Det som sedan skedde på jubileumsdagen var att det gavs en konsert där musikerna och presentatören bar vardagliga kläder, där atmosfären var avspänd, gratis inträde och enastående. Och en konsert där det var uppklätt, stelt, dyra biljetter och … sämre. Den ena konserten arrangerades av en ideell musikförening, den andra av en konsthall med stabil ekonomi. Och i det allmänna surret lyfter man hellre fram en konsthall som gör något de inte brukar än en musikförening som i vanlig ordning levererar – som här, i toppklass.

Andreas Engström

Tags: ·········