Laurie Anderson levererar – en Dirtday!

27 september 2012 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Laurie Anderson Dirtday! – 14 september 2012 – Uppsala Konsert & Kongress

Laurie Anderson. Foto: TimKnox

När jag ser ut över staden från den mäktiga och inglasade översta våningen på Uppsala Konsert & Kongress är det som att befinna sig i ett rum av drömmar och förväntan, en känsla som skulle kunna förstärkas när jag går in i konsertsalen och ser hundratals stearinljus som fyller upp scengolvet. Men känslan är övergående och jag börjar snarare tänka på julspel än på pionjärskap inom performance och multimedia.

Två år efter framträdandet med Delusion på Tuppfestivalen är Laurie Anderson åter i Uppsala. Nu är det med sista delen i sin trilogi som efter Happiness och The End of the Moon kulminerar i Dirtday!. Laurie Anderson beträder scenen i sin svartvita androgyna skepnad. Under nittio minuter spelar hon ensam på sin elfiol, sitter i en fåtölj eller arbetar med sin sparsmakade tekniska utrustning, allt inramat av en patenterad 80-talsestetik. Är hon stilmedveten och principfast, eller ute och cyklar? Eller är det bara blekt?

Virtuost bemästrar hon sin violin med ackompanjerande loopar av violinstämmor. Därtill en flat men samtidigt bitvis suggestiv ljudbild som träder in allt som oftast. Anderson berättar anekdoter där hon med en kritisk blick synar verkligheten och drömmar, och behandlar ämnen som politik, evolutionsteori, historieskrivning och kärleken till sin hund. Det rör sig om en soloshow där stand-up-formen gör sig påmind. Tonfallet i rösten är hennes skarpaste vapen och det som får ta mest plats.

Hon talar broderande och med inlevelse om fläckarna som tycks uppstå bakom ögonlocken när man blundar. Två kvadratiska färgfält som skiftar i kulörer projiceras i bakgrunden. De har också ett dramaturgiskt användningsområde, som när det på den ena skärmen visas youtube-klipp på Andersons hund Lolabell som plinkar på en keyboard. Även de abstrakta målningar Lolabell lyckats krafsa fram är ett visuellt inslag under kvällen (vilka enligt Anderson påminner om fenomenet med färgfläckarna). Hon stoppar in ett föremål i sin mun och låter plötsligt som en fiol; en sketch bland flera där tekniken mer är ett hinder än en källa för innovation.

Från berättarfåtöljen förmedlar hon de små historierna, detaljer och reflektioner från en vardag i Amerika. De levereras som smålustigheter som charmar 50-plusarna i publiken. Skrattet är Andersons främsta vapendragare denna kväll. Men jag fastnar inte ens med skrattet i halsen när Anderson skriver mig på näsan och i bisatser förklarar poängen i de övertydliga historierna. Anderson besitter denna kväll inte den attraktionskraft jag så länge fängslats av. Ibland spricker det upp, när korta, repetitiva melodiska stycken sjungs fram och en rytmiskt intressant ljudbild väcks – hennes smekande ord går då faktiskt rätt in.

Ett nästintillt religiöst möte ägde rum där innehållet var ointressant, där Anderson med sin status verkade kunna indoktrinera besökaren att hennes dumsmarthet är religion. Samtidigt finns något lockande i den hypnotiserade situationen, om Anderson bara tagit tillfället i akt, koncentrerat och medvetet tagit till vara på den här formen hon utvecklat till sin. Men nej, ingenting tas i beaktning, det är varken maxat eller minimalt.

Till slut blir den överteatrala narrationen i Anderson röst en monoton flod. Jag saknar fokus och självdistans. Har Anderson blivit så pass helgonförklarad att hon slutat reflektera över sina verk och har bara producerar? Framgångens onda cirkel.

Den iscensatta teatrala performance som Anderson en gång skapade har nu erövrat henne och kvar finns tomma ord och ljudmattor ur vilka det då och då kommer en och annan intressant ton. Jag kan inte ta detta till mig. Eller så är hon precis så genial som jag gärna velat tro, för Anderson levererar verkligen vad hon lovar, en Dirtday!

Lisa Gideonsson

Tags: ·