Nybrokajen och politikens dramaturgi

20 september 2012 av medarbetare | Inga kommentarer · Debatt

I samband med nedläggningen av Rikskonserter intervjuade jag kulturekonomen och professorn i företagsekonomi Alf Westelius (i Nutida Musik # 1 2011). På frågan om vad det var för motiv som låg bakom nedläggningen svarade han att det främst handlar om politisk dramaturgi, att visa styrka genom att agera. Först blev jag ställd, men förstod snart vad han menade. Även om det bakom politisk pragmatism ligger ett ideologiskt ställningstagande, är det främst handlingar som kan värderas. Eller värderas? Snarare registreras. Efter en tid är det mesta, om inte glömt i varje fall svårt att analysera. Men det konkreta i en nystart, nedläggning eller ombildning går inte att bortse från. Handling betyder allt.

Att politik allt mer handlar om att kommunicera budskap och inte att föra dialog, är jag knappast först med att påstå. Hur som helst blir det tydligt i fallet Länsmusiken/Blåsarsymfonikerna/Musikaliska (LBM) vid Nybrokajen i Stockholm. Hotet om nedläggning slog ned som en bomb för någon vecka sen, när det Alliansstyrda landstinget med kulturlandstingsrådet Anna Starbrink (fp) klargjorde att de inte tänker bevilja ett förskott på verksamhetsbidraget. Efter det har LBM enligt egen utsago jobbat för att få till stånd en dialog utan att få någon direkt respons.

Förskott förekommer när det gäller offentliga kulturmedel. Jag tror ekonomin därför är ett svepskäl. LBM är därtill ett lätt byte. Vem försvarar klassisk musik eller blåsmusik i media? Vem tar ett helhetsgrepp på Musikaliska och analyserar den verksamhet som bedrivs där?

Ingen. Man kan därför påstå saker som att verksamheten är ur tiden, att det rör sig om en gammaldags repertoar som riktar sig till en äldre publik.

Alla som är någorlunda bekant med Stockholms musikliv vet att inget kan vara mer fel. Sedan nystarten med vd:n Fredrik Österling för ett par år sen har verksamheten präglats av framåtanda och nyskapande. Man har breddat målgruppen, där barn- och ungdomsverksamheten idag hör till kärnverksamheten. Den radikala jämställdhetspolicyn har blivit en förebild och Musikaliska har på kort tid vuxit till ett starkt varumärke.

Politiker med dålig verklighetsförankring är inget nytt. Det paradoxala är att inga argument biter på Starbrinks stereotypa föreställningar, därför att dessa inte betyder något ens för dem själva. För här handlar det om att genomföra något, och legitimiteten i detta avgörs av vilken grad av offentlighet ärendet når. Idag är komplexa kulturpolitiska skeenden för tids- och resurskrävande för dagstidningarnas kultursidor och public service. Att bevaka handlar just om att i nyhetstexter informera om det senaste läget, vem som sagt vad och vem som avgått. Granskning och analys uteblir. Det är fritt fram för politikerna att skrida till handling.

Vi lever med andra ord i en ypperlig tid för politiker att agera som om de vore företagsledare med ”hårda nypor”. Tiden mellan tanke och handling är kort och kommunikation mellan parterna inskränks till, i det här fallet blogginlägg från Österling och strategier för att få motparten att ingå i en dialog. Ett sådant var när Österling valde att avgå med omedelbar verkan.

Om kulturlandstingsrådet den 25 september står fast vid sitt beslut, och därmed sågar av den gren LMB sitter på, kommer detta att visa sig vara ett bra beslut? Det hänger på i vilken grad media granskar och analyserar situationen. Sker ”ingenting”, ja, då kan man tala om väl iscensatt ”politisk dramaturgi”. Om ärendet däremot granskas seriöst kommer Starbrink framstå som en okunnig kulturpolitiker som målat in sig i ett hörn.

Idag när granskande kulturmedia är så försvagad, kan politiker och av dessa tillsatta tjänstemän aktivt ägna sig åt att marknadsföra sig som varumärken genom sina handlingar. Kom ihåg den snabba nedläggningen av Rikskonserter (och tystnaden i media), eller vissa myndigheters flådiga personalfester i syfte att sätta sig själva ”på kartan” (då var det inte tyst). Nu utspelas ett nytt politiskt drama kring Rikskonserters gamla lokaler på Nybrokajen. Allt detta är symptom på samma tillstånd, som brukar kallas postpolitiskt.

Andreas Engström

Tags: ······