Sssch, idag firar vi John Cage

5 september 2012 av medarbetare | Inga kommentarer · Övrigt

Vid ett seminarium i Oslo för ett par år sedan fick den amerikanska experimentella tonsättaren Pauline Oliveros frågan vilken relation hon hade till John Cage och den så kallade New York-skolan under 60-talet. Frågan föregicks av en diskussion om den experimentella scenen i San Fransisco under samma tid där Oliveros var ett av de tongivande namnen. Hon måste ju ha varit inspirerad av Cage! Varit påverkad av det ”tysta” stycket 4’33’’ och av ”världens första happening” som brukar kallas [untitled event] från 1952.

Denna fråga hade hon säkert fått förut och hon besvarade den som den mest naturliga saken i världen: att hennes krets naturligtvis kände till Cage, Feldman, Tudor och Brown; att det var en av flera experimentmiljöer; att Oliveros och hennes konstnärskollegor gjorde sitt och arbetade utifrån sina förutsättningar i sin miljö. De var ju verksamma på öst- respektive västkusten i detta vidsträckta land.

Idag infaller 100-årsdagen av John Cage födelse. Här i Berlin på Akademie der Künste har man kört hårt sedan ett år tillbaka med utställningar, konserter och seminarier. Festivalen MaerzMusik i Berlin hade ett John Cage-tema, Proms i London spelade John Cage och nu lagom till årsdagen firar både Moderna museet och Bonniers konsthall i Stockholm John Cage. Bonniers program signalerar rent av trendigt konstparty och spretar så att jag stilla undrar hur mycket Cage det egentligen handlar om.

Samtidigt är detta det som är så fascinerande med Cage 2012. Han är den ende tonsättare som har verklig ”credd” i konstvärlden. Han har en rent populärkulturell status där hans främsta ”varumärke”, tystnaden, har kommit att bli något av en populärkulturell fetisch (under 2012 har tre konstmuseer i Tyskland, i Berlin, München och Dortmund, haft utställningar på temat tystnad). Alla förhåller sig, eller vill förhålla sig, till Cage.

I artiklar om såväl populärmusik som konst med minsta referens till tystnad, brus eller vardagsljud som estetisk faktor, nämns John Cage i nio fall av tio. Och visst, han var en pionjär på detta område; att omfamna hela världens tänkbara och otänkbara ljud och låta dessa bli ingredienser i en komposition. Eller låta ljuden vara som de är, och kalla det för musik. Han skrev även texter, och i idé och praxis har han utövat ett enormt inflytande på många konstområden.

Men han var inte ensam och verkade inte i ett vacuum. Bland Cages förmågor hör att snappa upp tankar och göra dem till sina. Vad vore John Cage utan Erik Satie, Marcel Duchamp, Edgard Varèse, futuristerna, och vännen och kollegan Robert Rauschenberg?

Och trender kommer och går. För 20 år kunde Karlheinz Stockhausen framstå som ensam skapare av allt radikalt under 50- och 60-talen. Och i den ständigt pågående tolkningen av historien håller 80-åringen Pauline Oliveros gärning som bäst på att upprättas.

Men John Cage var inte bara en banbrytare med förmågan att nå ut med sina idéer och få yngre generationer att lyssna på honom (och till tystnaden). Han har också komponerat fantastisk musik där han uttrycker sig radikalt, underfundigt och subtilt kring klang, tid, perception och lyssnande. Kort sagt formulerar han sig vackert kring konstens natur och gränser. Jag har inget emot hans postuma popularisering. Hans konst är värd all uppmärksamhet den kan få – och nog bidrar det till att i förlängningen också uppmärksamma annan intressant musik.

Idag kulminerar John Cage-frossan. Får man gissa att det hålls en och annan tyst minut (som varar i 4 minuter och 33 sekunder) och att det, för att parafrasera Prince, kommer festas som om det vore 1952.

Andreas Engström

(Artikeln är också publicerad i Kristianstadsbladets kulturdel 2012-09-05)

Tags: ···