Icke infriade förväntningar – Olga Neuwirth gör en amerikansk Lulu

19 november 2012 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

American Lulu – Opera av Olga Neuwirth efter Alban Berg – 6 november 2012, Komische Oper, Berlin

Marisol Montalvo som Lulu och Della Miles som Eleanor. Foto: Komische Oper Berlin

Att äldre teaterpjäser utsätts för omarbetningar är inget ovanligt. En teatertext lämnar per se så stort svängrum för regi att arbetet kan övergå i en direkt omtolkning av pjäsen. Med klassisk musik är det annorlunda; där har den moderna idén om musikverket så till den grad slagit igenom att texten, partituret, signalerar strävan efter det fullständiga. Att läsa och förhålla sig till ett partitur innebär därför en helt annan typ av tolkning, där det visserligen finns utrymme för tolkning, men knappast större än att det framför allt handlar om att utföra något ”korrekt”.

Det är därför inte så förvånande att operakonsten är ”splittrad” i denna fråga. Hur radikal läsningen av texten och de sceniska lösningarna än må vara, och oavsett vilken tid eller plats man väljer att förlägga handlingen i, brukar musiken lämnas ifred och man framför den ”som man brukar”. Ändå är detta med förhållandet till ”texten” en fråga som ständigt diskuteras, också inom musiken.

Nyligen har det satts upp en opera med ambitionen att tolka musiken på samma premisser som texten. Olga Neuwirths nya opera American Lulu baseras på Alban Bergs Lulu. Med viss inspiration från filmen Carmen Jones, som placerar Carmen i den amerikanska södern, har Neuwirth förlagt handlingen till 50-talets New Orleans och 70-talets New York City, mot en bakgrund av sociala omvälvningar som medborgarrättsrörelsen och motkulturen. Detta innebär relativt stora grepp regimässigt samt vad gäller kostym och rekvisita, men inte på ett sätt som bryter mot några som helst mönster för vad som i allmänhet kommer med en ny uppsättning av en opera.

Vad händer då musikaliskt? Bergs Lulu inbjuder i sig till genomgripande musikalisk bearbetning, då tonsättaren aldrig han skriva klart den tredje akten. Operan föreligger idag därför i två ”auktoriserade” versioner; Bergs egna ofullbordade och den med Friedrich Cerhas tonsättning/restaurering av den tredje akten. I American Lulu har Neuwirth i de första två akterna gjort vissa förändringar vad gäller instrumenteringen, för att i den tredje komponera helt ny musik. Resultatet är litet förbryllande och kan sammanfattas med att i de första två delarna så klingar det som Alban Berg, och i den sista som Olga Neuwirth.

I någon mån handlar det om icke infriade förväntningar; jag hade hoppats på något radikalare. Men i och med den nya miljön uppstår även ett glapp mellan regi, handling och musik, där anakronismerna radas upp. Det klingar alltså väldigt litet 50-tal och förflyttningen till 70-talet skaver också en del. Neuwirths musik är visserligen bitvis engagerande med sitt högst personliga sätt att föra in jazzelement i sitt ständigt skiftande men ändå typiska tonspråk. Men det handlar om tecken ur en vokabulär som känns rätt gammal också vid den tid handlingen nu utspelas. I mitt tycke skulle hon här ha kunnat knyta an till musik av, säg Ornette Coleman eller John Coltrane. Men att så inte sker blir faktiskt rätt påtagligt då det finns en uppenbar ambition att teckna ett slags Zeitgeist med de upplästa texterna av Martin Luther King. För nog är det Albert Ayler som är soundtracket till den eran och inte Billie Holiday.

Men Billie finns med på ett annat betydligt intressantare sätt i bluessångaren Eleanor, som är Neuwirths omtolkning av bifiguren Geschwits. Eleanor tar stor plats med sin souliga stämma och i framhävandet av den lesbiska relationen mellan Eleanor och Lulu går Lulu från att vara sexobjekt och traditionell projektionsyta för manligt begär till att bli en kvinna med egen röst och vilja.

Och detta mot bakgrunden av motkulturen. Det finns alltså goda ansatser till ett starkt sammanhållet drama. Men det rör sig mest om ambitioner som inte riktigt blir förverkligade och det uppstår ingen direkt dialog mellan det sceniska och den i-sig-själv-nog och helt annorlunda klingande musiken. Jag kan heller inte svara på om jag tycker den engelska texten främst för verket närmre den nya handlingen eller längre från den ursprungliga. Olga Neuwirth har gjort ett gott försök och ställt väsentliga frågor kring regi och tolkning av teater och musik. Trots allt tycker jag att det räcker ganska långt.

Andreas Engström

Tags: ····