Debatt: Musikkritik kan se ut på många sätt

16 januari 2013 av Nutida Musik | Inga kommentarer · Debatt

Esaias Järnegard bemöter Anne Pajunens debattartikel om Geigerfestivalen

Anne Pajunen reagerar starkt på min text om invigningskonserten på Geigerfestivalen 2012 som publicerades på nutidamusik.com. Detta för att efterlysa ”ett samtal kring hur olika konstmusikaliska verk benämns och bemöts i text”. Merparten av texten tecknar detta mot ljuset av den otillräcklighet hon utläser ur min artikel. Pajunen avslutar med att ställa några öppna frågor om eventuella hjälpmedel för navigering i den nya musiken.

På vilket sätt ett utsnitt ur en enskild text av mig kan tjäna som tendens för musikkritik i en vidare bemärkelse ställer jag mig frågande till. Att jag väljer att svara Pajunen beror inte på diskussionen kring vilket sätt man bör presentera ny musik; en fråga självfallet alla bör ställa sig och som också måste göras utifrån specifikt verk, kontext och sunt förnuft. Nej, då större delen av texten rör mina tillkortakommanden känner jag mig nödgad, om än motvilligt, att gå i svaromål.

Jag kan möjligen klargöra några saker: Anledningen till att jag skriver i tidskriften Nutida Musik är min kärlek till musik och kanske framförallt min nyfikenhet inför andras sätt att närma sig/arbeta med ljud. En annan anledning är den vikt jag lägger vid att musik skall kunna talas/skrivas om. Inte för att musiken tystnar utan texter, men det hjälper oss som människor att hitta sätt att tala om saker som kanske sträcker sig utanför vår vanliga vokabulär.

Vad sedan gäller att bedöma musik är min hållning snarast att det knappt går att göra. Vad jag kan göra är att hitta sätt att komma i kontakt med det jag möts av. Hitta något sätt att försöka förstå, eller för ett ögonblick på något vis vara i verket.

Pajunens verk (och citationstecknen kring verk i min text angående Pajunens verk … ja, för mig föreligger det inget nedsättande i det, utan motsatsen – verket ryms i en vidare bemärkelse än i en traditionell) tillhör inte den kategorin som jag känner mig maktlös inför, även om hon i sin text antyder att jag helt enkelt inte förstår mig på performanceverk eller mer improviserade och till formen mer okonventionella uttryckssätt. Däremot får jag väl erkänna – och detta blir det enda angående Pajunens konstnärskap som jag blir explicit angående – att den kvalitet som jag skönjt i de fåtal verk av Pajunen som jag fått ta del av, återfinns i det poetiska och det fantasifulla, inte i det intellektuella (detta skulle jag förstå som något väsentligen positivt). Därmed inte sagt att det reflekterande inte är viktigt, men det är snarare det performativa arbetet med detta som skapar konsten. Att skriva om det etiska dilemmat som Pajunen efterlyser intresserade mig föga, det fångade mig inte (inte för att ämnet var ointressant) – det jag letade efter var ljudbilden, hur ljuden interagerade; hur musiken, texten och aktionerna kom samman.

I texten som helhet sökte jag att på ett överblickbart vis sätta på kartan det som var förestående i Göteborg denna novembermånad. Det var ett besök på en invigning. Jag gjorde mitt bästa för att fånga den stämningen och urskilja det som jag upplevde som relevant. Det var ingen recension av ett verk. Inte heller av de tre verk som jag talar om i texten. Det handlar, som sagt, om att välja orden utifrån kontext och sunt förnuft. Man får ta saker för vad de är och kritik kan se ut på en mängd sätt.

Slutligen: Pajunen gör en retorisk figur där hon insinuerar att jag kanske inte ens var närvarande under hela hennes performance. Att ens antyda att jag liksom skulle glida in och ut ur konsertlokalen och sedan gå hem och skriva något, det är oförskämt Att kritisera det jag faktiskt skriver är en sak, att kritisera min person är en helt annan. Självfallet satt jag med under hela framförandet.

Att kunna ta kritik för det vi gör är viktigt, men jag skulle vilja hävda att känsligheten för kritik bland konstnärer är ett långt mycket större problem än tidskriften Nutida Musiks musikkritik. Detta meningsutbyte uppstår ju till och med när konstnären i fråga inte ens fått negativ kritik, utan inte tillräckligt (enligt konstnären själv) mycket utrymme/insiktsfullt bemötande.

Anne Pajunen får vara upprörd över min insats, hon kan kritisera det utrymme som hon fick. All kritik hon för fram tar jag självklart till mig av. Om Pajunen sedan vill göra sin upprördhet offentlig på internet så är det upp till henne, men att på detta vis försöka ta heder och ära av mig som person är under all kritik. Och jag hoppas att det slutar härmed.

Esaias Järnegard

Tags: ··