Klangutforskning. Dai Fujikura på Båstad kammarmusikfestival

21 juli 2014 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Båstad kammarmusikfestival: Dai Fujikura – 23-28 juni 2014

Dai Fujikura Foto: Milena Mihaylova

Dai Fujikura Foto: Milena Mihaylova

Årets upplaga av Båstad kammarmusikfestival, även denna gång med Karin Dornbusch som konstnärlig ledare, var lika omväxlande, överraskande och intressevidgande som den brukar vara. Ett trettiotal musiker från hela världen gestaltade i olika kombinationer veckans 23 konserter med musik från Monteverdi fram till idag. Förutom det sedvanliga pedagogiska inslaget med konsertintroduktioner, föredrag och workshops fanns också ett exotiskt inslag i form av nyskriven musik för den kinesiska munorgeln Sheng, spelad av den på instrumentet internationellt mest erkända musikern, Wu Wei, som också var upphovsperson till några av verken.

Sin vana trogen fokuserade festivalen också på en av samtidens internationellt namnkunniga tonsättare. Efter storheter som bland annat Sofia Gubajdulina och Kaija Saariaho var det i år dags för den produktive brittisk-japanske tonsättaren Dai Fujikura (född 1977) som med en rad ytterst spännande solistiska och kammarmusikaliska verk därmed kan anses på allvar vara introducerad i Sverige.

Fujikura är uppväxt i Japan och med pianoundervisning fick han sig förmedlad den västerländska musikens kanon. Under sina övningstimmar avvek han gärna från originalen med egna musikaliska utvidgningar, vilket så småningom ledde till att han bestämde sig för att bli tonsättare. Den traditionella japanska och kinesiska musiken kom han i kontakt med först i Europa, närmare bestämt under musikveckorna i Darmstadt. Breathing tides för oboe och sheng, i Båstad framfört av Henrik Goldschmidt och Wu Wei, är ett av dessa initierade möten mellan öst och väst som skapar vidunderliga klangupplevelser.

Samtidigt som ett av Fujikuras särdrag är hur musiken flödar fram på ett för interpreten naturligt sätt utforskar han ständigt instrumentens klangpotential. I Poyopoyo för valthorn (Martin Owen) spelas förtrollande tvåstämmiga klanger samt flageoletter intill hörbarhetens gräns, medan hornets ”naturliga” klang sparas till sluttonen. En liknande situation inställer sig i Calling för fagott (Diego Chenna), som inledningsvis låter som en didgeridoo, där Fujikura genom valet av ovanliga spelsätt förstärker vissa av instrumentets övertoner så att det bildas samklanger. I det drömska Deepened Arc för piano (Henrik Måwe) används övertonserien för att bygga melodiska bågar som bidrar till klangliga förtätningar inte långt ifrån Skrjabins såväl eteriska som känsloladdade senromantiska musik.

Fujikura utmanar i sina kompositioner gärna instrumentens minst anade egenskaper. Till skillnad mot i de ovan nämnda styckena undviker han i Eternal escape för cello (Kati Raitinen) instrumentets sonora klangegenskaper till förmån för ett rasande snabbt och rytmiskt spelsätt. I Halcyon för klarinett och stråktrio växlar klangligt homogena partier med avsnitt där klarinetten frigör sig i solistiska tirader för att så småningom måla fram den stiltje som ordet halcyon (ungefär ”idyllisk tid”) utlovar. Med Karin Dornbusch och trion ZilliacusPerssonRaitinen var detta en av festivalens absoluta höjdpunkter.

Fujikura arbetar också med elektroakustiska medel och har ett samarbete med en jazzensemble på gång vilket bådar för spännande musikaliska möten. I mars 2015 har hans första opera Solaris världspremiär vid Théâtre de Champs Elysée i Paris. Den jag ser fram emot med stor förväntan.

Marion Lamberth

 

Tags: ···