Våldet i fokus – Calixto Bieitos Die Soldaten en musikdramatisk fullträff utan att överraska

23 juli 2014 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Die Soldaten, Opera av Bernd Alois Zimmermann, regi Calixto Bieito – 1 juli 2014, Komische Oper, Berlin

Bernd Alois Zimmermanns Die Soldaten i regi av Calixto Bieito. Komische Oper, Berlin. Foto: Monika Rittershaus

Bernd Alois Zimmermanns Die Soldaten i regi av Calixto Bieito. Komische Oper, Berlin. Foto: Monika Rittershaus

Att Bernd Alois Zimmermanns opera Die Soldaten alltmer kommit att framstå som en av de viktigaste efterkrigsoperorna känns logiskt. Die Soldaten var vid tiden för premiären i Köln 1965 så nära ett allkonstverk operan dittills nått och var tänkt att innehålla såväl film och diabilder som elektronisk musik och avancerad ljussättning. Berättarformen med förtätning av scenerna ligger också nära en rent filmisk dramaturgi, något som upprepade gånger realiserats i senare operaregi. Denna studie av gruppdynamiken bland soldater och människans destruktiva krafter var ett lika radikalt grepp för 50 år sedan som det är angeläget idag.

Styrkan i Zimmermanns drama är tydlighet och konsekvens. Berättelsen om Marie, som under socialt tryck sviker, låter sig förföras, blir själv sviken, utnyttjas, för att till slut utsättas för en gruppvåldtäkt och därefter bli bortstött av sin familj och av samhället, sammanfattas av den återkommande frasen ”en hora kommer alltid att vara en hora”. Men vi får också höra att ”en hora är inte en hora om man inte gör henne till det”. Die Soldaten handlar inte om ett fast tillstånd, utan om en process där en människa offras och tillintetgörs.

Den katalanske regissören Calixto Bieito har länge fascinerats av verkets tema och form, även om det var Jakob Lenz pjäs från 1776 som han först fastnade för. I hans uppsättning, som är en samproduktion mellan Komische Oper i Berlin och operan i Zürich där premiären var i fjol, får man denna offerprocess liksom förevisad direkt när man kommer in i salen och på videoskärmarna ser bilden av den oskyldiga förpubertala flickan, barnet innan det utnyttjas.

Komplexiteten i de olika karaktärernas personligheter gestaltas i både text och musik. Susanne Elmark som porträtterar Marie briljerar med lysande skådespeleri och förmår med rösten att ytterligare förstärka känslolägena. Dessa kan vi också studera i närbild när hon med jämna mellanrum ställer sig framför spegeln, vilket blir close-ups på bildskärmarna. Men även om Die Soldaten är ett mästerverk i dramatisk uppbyggnad och intensitet (vilket vid sidan av själva handlingen gör parallellen till Alban Bergs Wozzek än tydligare) är temat samtidigt något entydigt framställt. Det är därför svårt att gå emot eller ens presentera någon ytterligare dimension. Bieito gör heller inga sådana försök. Istället liksom förstärker han verkets handling och maximerar effekterna med våldsamt brölande soldater, explicita sexscener, rituellt (sexuellt) våld, blod och symbolism, som när Marie i slutscenen, blodindränkt och i blott underkläder likt korsfäst står med armarna utsträckta.

Det är välgjort, effektivt, ibland ”för mycket”, men det överraskar inte. Istället är det Bieitos sätt att tillvarata den musikaliska dramaturgin som imponerar. Zimmermanns partitur, i grunden en form av lyrisk atonal expressionism, innehåller verkligen ”allt” av hans samtids musikaliska uttryck, därtill en vid tiden originell och ovanlig användning av citat och stilpastischer – alla medel tas i bruk för att musikaliskt understödja handling och sinnesstämning. Här har Bieito fingertoppskänsla. Till exempel skulle jazzpartiet i barscenen lätt kunna kännas som ett daterat trick, men blir istället det kongeniala soundtracket när regissören sceniskt förstärker det groteska i denna manliga vålds- och suparorgie. Och under Maries monolog skjuts slagverket fram på hjul likt en stridsvagn, för att med ett ljudande bombardemang avrätta hennes framtid. Placeringen av den stora orkestern uppe på ställningar ovanför scenen gör att musiken framträder otroligt starkt och fullständigt dränker en, det går inte att undkomma. Inte bara ”soldaterna” i ”stridsvagnen” utan även övriga musiker och dirigenten Gabriel Feltz bär militärkläder. Därigenom uppstår en konfrontation som på samma gång skapar en identifikation: Det här gäller både dig och mig, under olyckliga omständigheter kan vi alla bli soldater.

Andreas Engström

 

 

Tags: