Containerdykning bland samtidens skräphögar

31 oktober 2014 av medarbetare | 1 kommentar · Besökt, Recensioner

Noisebud & Anastasia Ax, 3 aug 2014, Audiorama, Stockholm Music and Arts

 

Noisebud. Foto: Peo Bengtsson

Noisebud. Foto: Peo Bengtsson


Samtidigt som Noisebuds videoinstallation och konsert Open Source Intelligence pågick i Audioramas dämpade lokaler, uppförde Anastasia Ax en massiv pappersskulptur bara några hundra meter bort, utanför Östasiatiska museets lokaler. Det finns många intressanta paralleller och kontrapunkter mellan båda dessa verk. Slutet och öppet. Svart och vitt. Oljudet som fordon eller – om en så hellre vill – ventil för den mänskliga närvaron bland samtidens informationsavfall. Överflödets överflöd som ramverk.

Från de öppna informationskällornas outsinliga strömmar kan våra mest banala egenheter, vårt mest privata och hemliga spåras. Det är detta Open Source Intelligence (OSINT) innebär. Det är underrättelseverksamhet som inte söker i det fördolda, utan istället skuggar oss i informationsflödet, ser mönster i de synliga spår vi lämnar efter oss. Noisebud, som utgörs av Sol Andersson och Johannes Ahlberg, öppnar dörren till denna paranoida mylla. Vem snokar i våra sopor? Vem noterar att vi passerar förbi snabbköpets övervakningskamera? Alla möjliga, av till synes outgrundliga anledningar.

Kanske är själva informerandet självgående, självgenererande? Telefonsamtal till kundtjänster och larmcentraler, mailkontakter med myndigheter och företag, konsumentenkäter, pass- och medborgarskapsansökningar, brev till a-kassan … Noisebuds installation, där dokumentation från semesterorter, källare och även livepublikens rörelser, samtal och andra ljud presenteras bearbetade på skärmarna, säger: inget är för stort eller oviktigt för att inte dokumenteras, dissekeras, analyseras, kategoriseras och slutligen – förkastas.

Men till skillnad från vad man trodde har vi inte nått fram till det papperslösa samhället. Samtidigt som Noisebuds nutida dystopi med sprakande ledningar surrar, piper och pulserar i Audioramas mörklagda lyssningsscen, baxades enorma mängder pappersavfall till det som kom att bli en monumental ”dokumentscen” av avslag, samhällsinformation, och även pass, där Anastasia Ax, Jon Wesseltoft och Balázs Pándi på söndagen genomförde en furiös konsert med elgitarr, trummor, röst, elektronik och svart bläck. Båda dessa saker inträffade samtidigt: å ena sidan en introspektion över misslyckad kommunikation bland bortkomna röster i likriktade informationsloopar (vilket tydligast sammanfattades av Sol Anderssons röst i spåret ”Failure 2 communicate” från cd:n Doozers 3.0, från vilken de också hämtat material till verket på Audiorama); å andra sidan en aggression som frustrerat försökte omforma och kanske utradera en övermäktig skapelse med oljud och bläck.

Där Ax verk verkar linjärt med en inledande performance i samarbete med Lars Siltberg följd av en byggprocess och slutligen en förlösande aggression, är Sol Anderssons och Johannes Ahlbergs skapelse cirkulär. Kameror registrerar publiken och för oss ut på en (avsiktligt) avskräckande spaning i samtidens övervakningssamhälle och slutligen vänds blicken åter mot oss själva. Båda akterna tycks säga att vi är ohjälpligt fast – men Noisebuds vision är, om än stillsammare, mörkare och betydligt mer utsiktslös.

Nathaly Salas

Tags: ·······