Tolkningen som väg mot nya musikformer – Intervju med Elke Moltrecht

29 november 2014 av medarbetare | Inga kommentarer · Intervju

 

Tolkning av ett verk är en av de centrala diskurserna inom den västerländska konstmusiken. Ofta syftas på realiseringen av en förlaga i form av en notbild. Delvis som en följd att relativt få verk från framför allt tiden efter andra världskriget blivit repertoarverk, har diskussionen kring tolkning av nyskriven musik varit relativt begränsad. Samtidigt har den nya musikens många former och användande av moderna media inneburit att möjligheterna att förhålla sig till tolkningsbegreppet utvidgats radikalt. Nyligen avslutades den andra upplagan av Faithful! Festival – Treue und Verrat der musikalischen Interpretation i Berlin; en festival som helt kretsar kring musikalisk interpretation.

Martina Seeber träffade den konstnärliga ledaren för festivalen Elke Moltrecht för ett samtal om vad tolkning inom samtida konstmusik kan innebära idag.

Elke Moltrecht

Elke Moltrecht

Den som besökte festivalen med föreställningen att interpretation uteslutande handlar om framföranden av noterade verk blev säkert överraskad. I många projekt rör det sig vare sig om klingande realiseringar av en notbild eller ens om konstverk med så kallad verkkaraktär. Hur förhåller sig Faithful! till musikalisk interpretation?

Det handlar om förbinda olika musikscener. Detta förhållningssätt är extremt viktigt för mig i mitt arbete som curator. För mig känns det inte bra när jag uteslutande rör mig inom den nutida konstmusikens område och sammanhang. Det är berikande när det klassiska musikbegreppet kan överföras till ett musikaliskt område där det vanligtvis inte används. För mig är interpretationsbegreppet oerhört brett, och man kan använda det för tänkandet runt verkbegreppet och applicera det på olika musikgenrer och -scener.

När Los Angeles Free Music Society (LAFMS), som engagerats av festivalen, spelade sina stycken första gången rörde det sig ofta om spontant arrangerade performances. Ingen tänkte då på att göra dessa reproducerbara för framtiden. Det rörde sig uttryckligen om flyktiga verk. Kan man därför överhuvudtaget tala om ett verk, som låter sig tolkas?

I slutet av 90-talet fick jag tag i den stora cd-boxen med Los Angeles Free Music Society. Boxen innehåller bland annat ljudupptagningar från repetitioner, små jamsessions, improvisationer, konserter, musikperformances, som också kunde äga rum på ställen som de inte hade tillträde till, eller icke-musikplatser, delvis som en följd av att detta konstnärskollektiv liksom var utestängda från offentligheten. I LAFMS ingår grupper som Airway, Smegma, Extended Organ och här fanns och finns konstnärer som verkar inom olika områden; fotografer, bildkonstnärer. Dock fann inga direkt utbildade musiker. Ändå gjorde de musik och märkte att det kan uppstå oförglömliga ögonblick. De var föregångare för såväl punk som noise. Många av inspelningarna låg länge i källaren och garderoben. När de lyssnade igenom de gamla inspelningarna inför arbetet med cd-boxen kunde de konstatera att de hade förändrats, att vissa ljudspår framträdde starkare än hur det lät tidigare. Inspelningarna hade alltså förändrats över åren. På faithful! tog de sig åter an detta material. Här rör det sig alltså inte om komponerade, noterade musikverk, snarare om upptagningar som är utgångspunkt för en diskussion om verkbegreppet. Hur lyssnar man på detta idag? Vad gör man med detta idag? Detta material gavs också till musiker från den så kallade Echtzeitscenen i Berlin, som naturligtvis har sitt eget förhållningssätt till materialet.

Vad vinner dessa slags stycken på en nytolkning?

Det kan jag inte svara på, men det har uppstått en intensiv dialog mellan musikerna från Los Angeles och Berlinscenen. Musiker som Burkhard Beins och Liz Allbee, som verkar i Berlin och ingår i det här projektet, har sagt att de länge velat göra något tillsammans med LAFMS.

Skulle du kalla dessa tolkningar för covers eller remakes?

Jag skulle kalla det för re-interpretation, omtolkning, Musikerna förhåller sig naturligtvis inte enligt en 1:1-relation till en inspelningen. Känslan i de olika styckena finns förhoppningsvis kvar. Mycket bryts dock upp. Inom Echtzeitscenen har man sedan länge arbetat med idéer kring interpretation, men jazzmusiker talar inte på samma sätt om detta. Det samma gäller en grupp som Califon, som kommer från rockhållet och som bygger sina verk mycket på samples.

I dessa exempel handlar det väldigt mycket om närmanden, hållningar, litet till skillnad från det västerländska begreppet kring musikaliska konstverk. Inom den klassiska musiken är reglerna strängare.

Verkbegreppet i klassisk mening är egentligen ointressant för mig. Jag vill kombinera musikaliskt material och placera det i nya sammanhang. Det gör mig nyfiken eftersom det då aldrig rör sig om slitna saker, snarare saker som förblir originella eller kan göras originella, eftersom kombinationerna blir unika. Jag vill finna nya vägar in i temat interpretation och på så sätt initiera nya musikformer.

De flesta noterade verk är i sin konstitution inte tänka att vara öppna på det sättet. Det rör sig om partitur som i så stor mån som möjligt försöker fastställa hur musiken skall klinga.

Under Faithful! gavs tre konserter där flera ensembler, stråkkvartetter eller solister spelar samma stycken. Här rör det sig om ”slutna verk” i den klassiska meningen och här är jag verkligen intresserad av de olika tolkningarna av musiken. Här rör det sig om interpretation inom ramen för en fastlagd notbild.

En tolkning påverkas av många faktorer, som rummet, tidpunkten, den samhälleliga situationen, tiden för instudering och förberedande, och musikernas bakgrunder. Vad ytterligare handlar interpretation om?

Viktigt är också förhållandet mellan de som tolkar och de som komponerar. En musiker som cellisten Séverine Ballon arbetar tätt tillsammans med kompositörer för att på så sätt utveckla material och presentera idéer. Vad som särskilt intresserar mig med interpretationsbegreppet är den inom samtida musik allt mer varierade och intensiva dialogen i skapandeprocessen. Severine Ballons uruppförande av Franck Bedrossians verk föregicks av en lång tid med utbyten av tankar, innan ens den första noten tecknats ned.

Just noter på papper är för det västerländska verkbegreppet ofta ett viktigt kriterium för huruvida musik betraktas som konstverk eller ej.

Just detta handlade festivalen också om. Under ett samtal med Dror Feiler kom jag på idén att han kunde skriva ett stycke som skulle kunna tolkas av tre helt olika slags ensembler; en ensemble för gammal musik, en för ny noterad konstmusik, och en för improvisationsmusiker. Här uppstår en ny form av problematik gällande notationen. Instrumentationen var inte fastlagd, och notskriften skulle vara så beskaffad att även den som inte läser noter så bra kan läsa och tolka musiken. Här uppstår också frågeställningen hur en tonsättare tänker när han eller hon skriver för tre olika typer av ensembler. Hur får man till exempel improvisationsmusiker att inte improvisera utan istället interpretera? Också Ensemble Extrakt arbetar utifrån ett partitur. Men precis som med LAFMS är det inspelningar som utgör själva grunden. Bröderna Teichmann (Gebrüder Teichmann) spelar för musikerna, som själva har helt olika kulturella bakgrunder, i hörlurar upp musik från Berlins klubbscen under 90-talet. Under en veckolång repetitionsprocess tog de fram olika versioner som komponisten och dirigenten Sandeep Baghwati i sin tur utarbetade till ett partitur. I slutändan finns här alltså en notbild, men det är musikerna som bestämmer vad som står på pappret. Denna form av re-interpretation är en kollektiv akt.

Det här var andra upplagan av Faithful! Festival. Hur vanligt är det att en festival tar sig an samma tema ytterligare en gång och för det vidare. Vad har faithful!utvecklat sedan senast för två år sedan?

Möjligheten att utan hänsyn tänka nytt. Hur nytt kan man egentligen tänka? Det finns faktiskt inga gränser för hur man kan bygga nya kontexter och sammanhang.

Martina Seeber

 

 

 

 

 

Tags: ········