Musikalisk precision och tidsmässig obestämbart

17 mars 2015 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Written on Skin – opera av George Benjamin, libretto av Martin Crimp, regi av Kay Metzger

Elin Rombo (Agnès), Jeremy Carpenter (Protektorn), Bernhard Landauer (Pojken), Dirigent: Lawrence Renes

Kungliga Operan, Stockholm, februari-mars 2015

––––––

DVD: Written on Skin, The Royal Opera House, London, regi Katie Mitchell, dirigent George Benjamin, Opus Arte 2013

Elin Rombo och Jeremy Carpenter i George Benjamins Written on Skin. Foto: Markus Gårder

Elin Rombo och Jeremy Carpenter i George Benjamins Written on Skin. Foto: Markus Gårder

Sedan premiären på festivalen i Aix-en-Provence 2012 har George Benjamins opera Written on Skin hyllats som ett nyskrivet mästerverk runt om i operavärlden. Och det är ett drabbande stycke som nyligen fick en ovanligt snabbt inrättad skandinavisk premiär på Kungliga operan i Stockholm.

Det är Agnès uppvaknande och frigörelse som driver handlingen i Written on Skin, med librettot av Martin Crimp baserat på en medeltida berättelse ur Boccacios Decamerone. I Kay Metzgers uppsättning (en samproduktion mellan Stockholmsoperan och operan i Detmold, där föreställningen hade sin premiär) får temana kärlek, död, eroticism och förtvivlan en gestaltning som tillför ytterligare dimensioner till verket. Triangeldramat har gjorts tidlöst och på samma gång till en knutpunkt för flera olika tidslager, samtida såväl som medeltida. Här finns både videoprojektioner och äldre kostymer och det sceniska svarar på ett egenartat vis mot hur musiken bär fram dramatiken med ett skirt och skarpt sound.

Elin Rombo och Jeremy Carpenter gestaltar Agnès respektive Protektorn, två själar som kastats tillbaka till jorden för att leva om sina liv – som i en evig återkomst. Deras äktenskap är statiskt, han är hennes beskyddare och hon hans undergivna och icke läskunniga hustru. Efter att den välbeställda Protektorn anställt Pojken (Bernhard Landauer) för att skriva en illuminerad bok om hans tillgångar – däribland Agnès – väcks hennes begär. Men boken avslöjar hustruns kärlekshistoria med konstnären; Protektorn dödar Pojken och tvingar Agnès att äta upp sin älskares hjärta.

Genom skapandet av boken som skrivs på djurhudar (precis som på medeltiden) och kärleksmötena med den symboliska och mytiska Pojken börjar Agnès bli levande. Hon får kraften att överge sitt äktenskaps döda rum – det etiska kontrakt hon är fången i. Från att ha kallat sig ”the woman” blir hon ”Agnès”, en människa som kan träda fram och kräva att bli sedd för den hon är. Men när hon i sin väg mot självständighet förmedlar sin längtan efter kärlek avfärdar Protektorn henne med orden ”bara ett barn ber om kyssar”. Med hjälp av estetikens förmåga att förföra har hon förändrats, och ångesten i hennes förvandling ligger hela tiden tätt inpå sången. Det är inte bara Agnès lidande och värk i huden som Elin Rombo förmedlar. Erfarenheten av att se mer och mer av sig själv uttrycks genom både illamående och ökad kraft när hon gör sig själv verklig med röst och bild. Mot slutet av operan kan hon svara på sin makes sadism med att säga att älskarens hjärta smakar utsökt, ”salt och sött på samma gång”. Efter att ha ätit något så gott och ”delikat annorlunda” kommer inget att kunna ta bort smaken av Pojken ur hennes mun.

Den känslomässiga instabiliteten i Agnès förändring reflekteras också i videoprojektionerna, där färgerna tycks falla från väggarna in på scenen. Bakom sångarna finns en projektionsyta som öppnar ett fönster mot fantasin och andra världar; mot såväl rymden som det jordiska. I fönstret uppenbarar sig också de tre änglarna (varav Pojken är en), med spretigt sköra vingpennor till vingar. De kommenterar världsläget i en ”själarnas patologi”, en analys som scenrummets sjukhusrekvisita förstärker. Rummet varieras genom rörliga bilder som spränger in dokumentära bilder med oklar härkomst på tortyr och svält. Allt detta bidrar till att förmedla uppsättningens tidsmässiga obestämbarhet. Denna förflyttning förhåller sig till librettots genomgående fråga om verklighetens paradisiska eller helvetiska karaktär. Den sceniska gestaltningen är mycket lyckad där flödet i de rörliga bilderna förhåller sig till figurernas inre liv mer associativt än illustrativt. Samtidigt finns en viss bestämmande ansats hos projektionerna då de kommenterar librettot genom att berätta var vi är och vad som skall ske, exempelvis genom att signalera en scen med orden ”In the Wood”, i vitlysande text mot en bakgrundsbild av gröna blad.

Med stor precision nyttjar Benjamin några få av orkesterns instrument åt gången och skapar på så vis en föränderlig klangväv som stödjer texten. Det rör sig om en sångbar opera där texten så gott som alltid hörs och där dess lyriska kvaliteter förstärks genom en försiktighet med volym. Valet av hårdhuggna och poetiskt klingande ord som ”stoneslit” bidrar till att förstärka ljudlandskapets ruggiga och nakna stämning. Glasharmonika och viola da gamba bildar ett ovanligt musikaliskt rum för Crimps text, som tillsammans med suggestiva dova klanger av stenar och mer traditionella instrument som bleckblås ger en för sången följsam orkester. Det är en lyhördhet som också plötsligt, om än sällsynt, kan stanna upp när röst och instrument finstilt skär sig mot varandra, för att plötsligt leda till ett starkt utbrott. Librettots narrativa inskott, där figurerna talar om sig själva i tredje person, ger musiken en skjuts genom att de självmedvetna blickarna förstärker musikens rumsliga dynamik.

Den pågående friktionen mellan countertenoren (Pojken), bastenoren (Protektorn) och sopranen (Agnès) uttrycks genom hur ingen kan följa den andra rent rytmiskt – Benjamin har komponerat stämmorna i olika meter. Kärleksakten är dock undantaget i ett drama där karaktärerna annars har ett starkt begär att kommunicera. Följden blir att lyssnandet till alla de icke-möten som Written on Skin rymmer har en viss utmattande effekt.

Men vem är Pojken? Även i countertenorstämman förmedlas en tidsmässig tvetydighet, som spänner från barockens kastratsång till modern musikdramatik. Med andra kulturella referenser kan Pojken vara en Sorl i Katarina Frostensons libretto till operan (Sven-David Sandström) och boken Staden (1998), eller en The Boy i Pasolinis film Teorema (1968). Han är en halvgudomlig annan, ett transformationsobjekt, som förför de mänskliga till livsnerv och galenskap.

Written on Skin låter associationerna gå också till Peter Greenaways filmer. Här finns beröringspunkter med bland andra Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare (1989), med sitt triangeldrama, kastratsång och kannibalism, men även med The Pillow Book (1997) som fördjupar förbindelsen skrift och erotik. Denna förbindelse är framträdande i Written on Skin i Metzgers regi då Pojkens framskridande arbete med Boken låter tatueringar visas såväl på Agnès hud som på Protektorn. I The Pillow Book har skapandet av Boken också en direkt korrespondens med skrivandet på hud. Det är en inskription, som rör begärets innersta kärna och mönsterbildning där kärleksverktyget för att rista in i hudhinnan – gränsen mellan inre och yttre – i operan gestaltas i Pojkens tatueringspenna. Ett grafiskt arbete Pojken utrycker som en ”pornografi”.

Skriften på hud artikulerar i Written on Skin, precis som med penseln och pennan i The Pillow Book, ett slags fundamental ontologisk mottaglighet, förknippad med det feminina. Denna mottaglighet visar sig också Protektorn ha när vi får se glimtar av tatueringar på också honom. Det feminina kan således inte reduceras till könstillhörighet, eller entydigt riktad sexualitet, vilket den androgyna tvetydigheten hos Pojken sätter ur spel. Han som inte bara Agnès, utan även hennes syster och Protektorn, trånar efter med händer och blickar. Men för den machobesatte Protektorn i Metzers tolkning finns ingen större förmåga att bejaka vare sig det feminina eller det tvetydiga då ingen rörlig förändring av honom själv i möte med en annan är möjlig. Hans undertryckta begär till Pojken kommer att ta sig uttryck i våld istället för att bli skapande, vilket i uppsättningen ger en plattare gestaltning av Protektorn som figur än nödvändigt. Med fler gestaltade sprickor i hans figur än märken på huden skulle en sårbarhet kunna visas hos också honom – en sårbarhet som skulle göra honom mer mänsklig än som nu.

Dvd-utgåvan (Opus Arte) av Katie Mitchells tidigare uppsättning från The Royal Opera House i London (2013), där Benjamin själv är dirigent, visar en delvis annan scenisk och dramatisk gestaltning. Scenen har en arkitektoniskt utformning, som ett hus med flera våningsplan och rum, vilket dels påminner om en psykoanalytisk tolkning av det mänskliga medvetandet, och dels ger ett sidoställande av tidslagren snarare än en samtidighet som hos Metzger. De olika rummen ljussätts som en boksida beroende på vad vi som publik skall fästa uppmärksamhet på – vilket illustrerar Pojkens arbete med den illuminerade Boken. Överlag tycks Mitchell mer velat följa Crimp och Benjamin än att tillföra något ytterligare med en egen tolkning, som Metzger i mitt tycke gör mer övertygande. Barbara Hannigans tolkning av Agnès är musikaliskt stark, men också mer teatralt utlevande än Rombos. Christopher Purves Protektor är dock mer mänsklig; han kysser Pojken (Bejun Mehta) djupt och innerligt när han sökt upp honom i skogen för att döda honom. Och dynamiken mellan de tre sångarna är mer jämlik – bland annat beroende på att Protektorn och Pojken förhåller sig till varandra koreografiskt och kroppsligen mer aktivt interagerande. Karaktärerna har helt enkelt gjorts mänskligare, och mindre symboliska eller mytiska. Det gör att även de, och inte bara Agnès, tycks genomgå förändring och visas känslomässigt och fysisk mer sårbara.

Det som är gemensamt för Metzers och Mitchells uppsättningar av Written on Skin är hur de låter Pojken vara den musikaliska länken och motorn. De båda tolkningarna visar tydligt hur han ger upphov till två rörelser – kärleksfullt alstrande och nyorientering hos den omgivning som möter honom och förstörelse av liv och befintliga förbund. I Written on Skin gestaltar Benjamin och Crimp mycket vackert Pojken som en musikalisk, mytisk och symbolisk ”tredje”, och har redan inpräntat höga förväntningar om deras fortsatta samarbete.

Anna Nyström

 

George Benjamins och Martin Crimps första gemensamma opera Into the Little Hill recenserades i Nutida Musik # 3 2007 (nordamerikanska premiären). Den svenska föreställningen Råttfångaren, i vilken Into the Little Hill ingick recenserades i Nutida Musik # 4 2011. 

Tags: ·········