Formidabelt franskt gästspel på Fylkingen

9 februari 2011 av Johan Redin | Inga kommentarer · Besökt

French Connection • 8 februari, Fylkingen, Stockholm

Fylkingen i samarbete med FRIM ägnar två kvällar åt en minifestival med inbjudna improvisationsmusiker från Frankrike, faktiskt ett perfekt grepp för att få den efterlängtade våren att kännas något närmare. Det är också glädjande att se att så många hade tagit sig ner till Münchenbryggeriet en sådan halkig och kulen tisdagskväll som denna. På programmet stod Xavier Charles (klarinett), Stéphane Rives (sopransaxofon) och Louis Laurain (trumpet). Rives och Laurain spelade solo, Charles medverkade i en trio tillsammans med de starka svenska förmågorna Sofia Jernberg (röst) och David Stackenäs (gitarr), en konstellation kallad Les sons du nuage.

Den unge trumpetaren Laurain fick äran att inleda med en soloakt. En syrerik, brusande, stundtals telegraferande och helt alienerad trumpet skapade en atmosfär som låg betydligt närmare ljudet av en radio med dålig mottagning än någon som helst föreställning om ett bleckblåsinstrument. Med andnings- och ventiltekniker skapade Laurain ett pulveriserat, halvfuktig akustisk dis som i olika längder och med egensinnig rytmik växte till en vacker melankoli. Ofta gick mina associationer till Birgit Ulher och Franz Hautzinger, eller rättare sagt till den ultimata blandningen av dem. Med andra ord var det kanske inte helt individuellt i sin form, men definitivt tilltalande och utmärkt utfört.

Efter pausen klev Les sons du nuage in på scenen. Trion spelade på den österrikiska festivalen Music Unlimited i november förra året, och nu är det alltså Sveriges tur. Det är inte helt enkelt att verbalisera det som denna trio lyckas skapa med så små medel som bara en klarinett, en röst och en gitarr. Musiken glider ut horisontellt som på räfflad yta. Det finns ingen egentlig tyngd, ingen bas, men likväl en dynamik. Det är just dynamiken som gör det än mer intressant; en rörelse som inte går uppåt och nedåt utan snarare kan ses som en alstrande mångfald av ganska restriktiva akustiska händelser. Det jag vill fånga i begreppet horisontell musik är denna förmåga att ibland dra isär klangerna, göra rummet glest, och ibland pressa dem samman, göra ljuden tätare och stundtals ogenomträngliga – ungefär som att betrakta fågelflockens himlaspel. Jag satt långt bak i publiken och det var första gången jag hörde Jernberg utan att se henne, vilket var mycket fascinerande. Inledningsvis lät hon precis som en sopransaxofon! Hon verkar sitta på ett oändligt förråd av röstlägen och fonetiska fragment. Vissa av dem känner jag genast igen men hon sätter dem ständigt i nya sammanhang. Lika träffad var jag av Xavier Charles och David Stackenäs, särskilt när de helt lyckades gifta samman tonerna av klarinett och e-bow. Formidabelt.

Kvällen avslutades med ett soloset av sopransaxofonisten Stéphane Rives, en kamp mellan instrument och trumhinna kan man nog uttrycka det som. Jag har faktiskt haft aningen svårt för Rives på cd, där hans alltid höga register sällan bildar gemenskap med övriga musiker. Men live är det helt annorlunda. Oerhört fascinerande spel, där det är svårt att avgöra vad Rives framkallar och vad mina öron försöker kompensera eller snarare reparera. Rives spelar mycket höga toner, han styr och håller dem så länge som möjligt för att studera vad som sker inuti flödet. Det är ett slags processuellt spel trots att man först får intrycket att allt står still. I själva verket är allt i rörelse.

Kanske är det en haltande liknelse, men det är ungefär som att tända ett stearinljus, att se lågan flamma till för att efter ett ögonblick stilla sig, bli stadig och förefalla helt stillastående. Men om man koncentrera sig och studerar lågan när och noga så skall man se att den är full av liv och vibration, den pulserar och myllrar av sin egen energi. Så fungerar det också hos Rives. Han blir för mig ett perfekt exempel på vad många misstar för monotoni. Det är snarare en maxitoni som borrar sig så långt in i klangen att den slutligen, med någon slags självklarhet, framstår som alla klangers ursprung. Vacker och ståtlig? Knappast. Vilken hertz det handlade om denna kväll kan man bara sia om, men hade jag inte suttit ned hade jag nog fallit rakt i golvet.

Och efter detta bravurstycke av Rives, som utan ro pendlar mellan det teoretiska och det gestaltade, spred sig en stor skara tillfredsställda hörselmasochister ut i februarinatten.

Festivalen avslutas 9 februari där man, förutom svenskarna Johan Jutterström och Andreas Hiroui-Larsson, kan höra saxofonisterna Yoann Durant och Benjamin Dousteyssier samt slagverkaren Julien Loutelier.

Johan Redin

Tags: ·······