Sympatiskt samtal om dystra siffror

9 mars 2011 av Johan Redin | Inga kommentarer · Besökt, Debatt

Vad har hänt sedan sist? Om kvinnor, kompositörer och den experimentella scenen • 8 mars, Nya Perspektiv, Västerås

På internationella kvinnodagen passade scenen Nya Perspektiv på att bjuda in till seminarium om kvinnors förutsättningar inom den experimentella musiken – hur såg villkoren ut förr och hur är läget idag? Producenten Tomas Nygren höll i samtalet, till vilket han bjudit in sångerskan Lina Nyberg (representant för IMPRA), pianisten Lisa Ullén (från Fylkingen), kompositören Tebogo Monnakgotla (från KVAST) och gitarristen Patrik Karlsson (från URUK). Två män, tre kvinnor. En bra blandning.

Fullsatt? Knappast. Men ett seminarium kl. 16 en kulen tisdagskväll är att utmana ödet. Men förmodligen är alla dagar ”fel” för ett sådant här samtal. Vilket naturligtvis är synd, för det är viktiga frågor och intressanta på flera plan än de politiska. Hursomhelst spelades samtalet in och kommer att läggas upp på Nya Perspektivs hemsida – det är obligatoriskt att gå in och lyssna!

Samtalet smög igång med en vandring runt bordet om förebilder och hur det kom sig att man valt att satsa på musiken. Stämningen var anspråkslös och sympatisk. Alla prisade den kommunala musikskolan för den ursprungliga inspirationen, tidiga musiklärare och en spirande känsla av möjligheter. Ullén nämner också Martha Argerich, men annars fanns det ingen som helst namedroping eller positionering, vilket jag vågar gissa skulle ha skett om det var en samling män runt bordet (jag kan själv vara en sådan). Det är inte så vanligt att kvinnor ”nördar in”, som Nyberg uttryckte det.

Hur ser läget ut? Ja, siffrorna talar inte till någon fördel. Den 40-procentsregel om vardera kön som utredningen Plats på scen satt som mål 2006 är fortfarande fjärran. Tomas Nygren nämner också Mitt i musikens egen utredning från 2008, vilken talar för 75% manliga musikproducenter. Det låter hisnande. Jag har själv inte tagit del av den utredningen, men siffran låter tragiskt nog sannolik.

Diskussionen ledde över till hur scenen ser ut för de närvarande. Lina Nyberg påpekar att hon nästan bara spelar med män. Så ser jazzvärlden ut. Patrik Karlsson å andra sidan spelar ofta med kvinnor och oftast stycken skrivna av kvinnliga tonsättare. Alla var emellertid överens om att den tråkigaste biten är ”homogeniteten” som uppstår när det är övervägande manliga aktörer involverade, både producenter och musiker; ett slags avog ”familjekänsla” där man bara spelar med varandra och bjuder in varandra till sina scener. Den känsla jag får när jag hör detta – åtminstone när det gäller jazz- och improvisationsvärlden – är att det i grunden handlar om ett skråväsen, där den så kallade ”cv-sjukan” per automatik segar ner hela systemet. Har man spelat med den, å den, å den kan man sedan få spela med den, å den, å den. Man byter konserter ungefär som man bytte ”filmisar” när man var liten. Hela scenen blir ett incestuöst koordinatspel av nästan komisk karaktär, och det råder inget tvivel om att män håller varandra om ryggen. Ingenting av detta har egentligen med kvalitet att göra, eller för den delen agerar för en allt mer levande musikkultur. Själv blir jag vättskrämd när jag tänker på hur fruktansvärt svårt det måste vara att försöka ta sig in i den här världen, om man nu vill göra det på egna villkor.

Åtminstone sedan slutet av sextiotalet har man talat om en ”fri musik”, fri från konventioner och fri från alla former av förtryck. Samma ambition finns egentligen med under hela 1900-talets modernism och kampen mot den borgerliga familjehierarkin. Men varför är realiteten något helt annat? Det är med stigande övertygelse som jag börjar fundera över om inte ”avantgardet” är det mest konservativa och diskriminerande skiktet inom musikvärlden. Rocken har redan sina mössor och öldoftande bringor, dess eventuella politik är redan uttalad. Värre är det när man utger sig för att bryta mönster men jobbar som bästa på att bevara dem – fast i tystnad, som präster vakande över en helig testikel.

Samtalet styrs in mot det så tacksamt oprecisa begreppet om ”kvalitet” och hur det förvandlas från kriterium till testikelprästens trollstav. Flera av de närvarande har befunnit sig i situationer där folk i ledande positioner stirrat på genusriktade handlingsplaner och nickat instämmande, men med vetot att ”det måste vara kvalitet”. Denna fordran uppkommer omedelbart när minsta tillstymmelse till kvotering stundar. Och detta vet alla människor, oavsett kön, att när man blir ifrågasatt är ingen perfekt.

När diskussionen sedan skulle landa i några konstruktiva förslag blev det kanske litet tafatt, vilket i och för sig är begripligt med tanke på hur djupt rotat allt är. Alla var överens om ett drömsenario där 50/50 gäller, genom nya initiativ och medvetet agerande. Patrik Karlsson hade den radikala idén att helt göra slut med den institutionella världen. Punkt slut. Vilket inte låter så tokigt, men i realiteten helt omöjligt. Det är det som är det onda i soppan, att det inte går att skapa nya förutsättningar om det inte finns något att sätta dem på. Grunden är kanske inte den institutionella utan något så enkelt som själva tänkandet. Men att tänka nytt ska visa sig vara människans absolut svåraste uppgift.

Johan Redin

Tags: ·······