Trans Europe Express i andra klass

7 maj 2011 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Trans Europe Express Musik av Kraftwerk, Eno, Bowie, Stockhausen Hans Ek, arrangemang och dirigent, Modern Fantazias • 6 maj, Södra teatern, Stockholm

Düsseldorf Hauptbahnhof

Hans Ek har under de senaste 15 åren utvecklats till något av en specialist på att arrangera och transformera såväl klassisk popmusik som äldre klassiskt. På Södra teaterns stora scen i Stockholm presenterades ett pärlband av 70-talets framtidsmusik arrangerat för kammarorkester. Salongen var fullsatt av övervägande medelålders syntare.

Konserten inleds litet tveksamt med Kraftwerk. Det är svårt att med akustiska instrument matcha en trummaskin; det låter nervöst och det är inte tillräckligt tight. Musiken glider därefter över i ett vackert arrangemang av en av Stockhausens Tierkreis-melodier och det märks att ensemblen är betydligt bekvämare med denna musik. En sentimental version av David Bowies och Brian Enos Warszawa fungerar däremot bra med den här sättningen.

Tierkreis-melodierna används framgångsrikt som ett kitt mellan de mer popmusikorienterade styckena och efter ytterligare en lysande tolkning följer Kraftwerks The Hall of Mirrors i konsertens kanske intressantaste arrangemang. Tyngdpunkten ligger under kvällen på just Kraftwerk och alla deras låtar är hämtade från skivan Trans Europe Express som också är konsertens titel. Allt vävs ihop till ett femtio minuter långt stycke sammanhängande musik. Mot slutet dyker Iggy Pops The Passenger upp i ett annorlunda arrangemang, och även om konserten visat fina kvaliteter tidigare är det först här det lyfter och ensemblen vågar släppa ut energi i rummet. Via en kraftfull version av Bowies V-2 Schneider avrundas den ganska korta konserten med titelspåret Trans Europe Express. Publiken bjuder på en entusiastisk ovation och jag var nog inte ensam om att hoppas på ett litet vassare och längre extranummer än det som bjöds.

Man skulle kunna avfärda det här som populistiskt publikflörtande – man förstår att detta är något som 60- och 70-talsgenerationernas journalister bloggar och twittrar om. Eller så kan man se det som ett försök att placera den tyska 70-talspopen i ett finrum och därmed ge den en aura som kanske inte riktigt passar genom att använda en klassisk ensemble. Men jag väljer att se det som en kärleksförklaring till en epok, ett vackert arrangerat och sammansatt program men som behöver hitta sin identitet och där de inblandade behöver bli litet varmare i kläderna.

Johan Boberg

Tags: ······