Grumlig journalistik när Statens musikverk bygger varumärke

13 september 2011 av medarbetare | 2 kommentarer · Artiklar, Debatt

Nyligen kunde man läsa en intervju med Eva Dahlgren. Hon berättar om att hon just nu mixar låtar, att hon inte lyssnar på musik när hon skriver och att New York, där hon för tillfället bor, har något ”oförutsägbart” över sig ”som är så bra för kreativitet”. Var då någonstans, undrar ni nu? DN? Expressen? Svensk Damtidning? Nej, på Statens musikverks hemsida.

Sedan några månader har den nya myndigheten Statens musikverk på hemsidan varvat nyheter som rör myndighetens verksamhet (om det konstnärliga rådet, medel att söka, ”upphandlingen av webbutveckling” – ja, det står så) med journalistiskt material av frilansjournalisten Jan Gradvall.

Eftersom Statens musikverk är huvudman för Musik- och teaterbibliotek samt Musik- och teatermuseet så handlar texterna om både musik, teater och dans, där ämne och form varierar. Mer renodlad journalistik som intervjuer varvas med notiser och tips på youtubelänkar. Det saxas från engelska uppslagsverk, och det har översatts direkt från Wikipedia. Texten om utställningen av black metal-inspirerad konst på Gävle Konstcentrum faller mellan kategorierna lång nyhet, kort reportage och rentav ansatser till en recension. Men framför allt förstår man inte varför denna myndighet skriver om just detta.

Det finns många exempel. Som journalistik är det av tveksam art, och taget för sig själv sällan särskilt bra. Men framför allt kan man fråga sig om en myndighet som Statens musikverk skall upplåta utrymme till en publicistik som inte kan dra gränsen mellan myndighetsinformation och objektiv journalistik. Eller i själva verket: i samma stund som en text, hur journalistisk den än må vara, hamnar på Statens musikverks webbplats blir det minst sagt grumligt.

Rejält förvirrat blir det i det senaste av Gradvalls alster. Där intervjuar han Mats Lindström med anledning av hans nya verk i Sankt Petersburg. Lindström är studiochef för EMS och med andra ord anställd av Statens musikverk. Är detta att betrakta som information från myndigheten eller som journalistik? Formen talar definitivt för det senare. Men det har knappast med Lindströms tjänst att göra, däremot ger det hans konstnärliga karriär en liten puff och han ges också stort utrymme att berätta om sina kommande projekt. Även om inte Gradvall reflekterar över problematiken borde Lindström haft vettet att tacka nej till intervjun.

Jan Gradvall är en duktig journalist. Inte minst kan han spelet. Han har knappast utmärkt sig som kännare av konstmusik, folkmusik och jazz men han vet att sammanhanget avgör vad man skall skriva och hur. Statens musikverk är knappast Hultsfred eller tidningen Sonic. Det klingar nog snarare litet ”konstmusik”, ”arkiv”, kanske ”musikvetenskap”. Om Black metal kan man följaktligen förstå att ”tremolo-gitarrer, råaste möjliga inspelningar och okonventionell sångstruktur gör att det ibland påminner mer om konstmusik än hårdrock”. Där satt den! Videorna med Earl Hines pianospel är exempel på hur youtube utvecklas till en ”distanskurs i musikvetenskap”. Och Mats Lindström får såklart en fråga om hur det ligger till med elektroakustisk musik i Ryssland.

Statens musikverk skall ta över efter Rikskonserter. Även om rösterna om den nedlagda stiftelsen går isär har den nog en aura kring sig som knappast är skimrande. Med Statens musikverk skall det bli andra bullar, så man engagerar en känd popjournalist för att placera myndigheten på kartan.

Kanske är det detta som är verkligheten. Också en myndighet måste ha läsare, eller följare, ge ett ”mervärde” för att berättiga sin existens. Och i den tuffa journalistbranschen tackar man inte nej till jobb som betalar av amorteringen på bostadsrätten.

Av twitterflödet att döma är Statens musikverk mycket stolta över att ha Jan Gradvall i sitt stall. Han är ju som det heter ”nere med” både indie och hiphopen. Det ger credd, tänker man nog. Stärker varumärket. En sak är säker, det här handlar inte om kärnverksamhet, snarare luktar det ytterst tveksam publicistik. Om jag vore musiker, tonsättare, ljudkonstnär och på något sätt berörd av hur Statens musikverk utvecklas skulle jag hålla ett extra öga på deras ”publika profil” och i förlängningen hur de hanterar sina pengar – det talas om att den där hemsidan kan komma att bli mycket dyr – och framför allt hur de motiverar sin verksamhet.

Andreas Engström

Tags: ··

2 kommentarer

  • 1 Nutida Musik | 11 februari 2013, 20:56

    [...] en debattartikel för ett drygt år sedan ifrågasatte jag hur det då helt nya Statens musikverk använde sina [...]

  • 2 Musikverket och den kulturpolitiska viskleken : Fredrik Österling | 28 februari 2013, 13:42

    [...] Men där är något med fingertoppskänslan. För det blev samtidigt svårt att veta vems röst det var som talade och varför. Det formligen exploderade av synliggörande av verket. Seminarier. Twitter. Med mera. För en institution som lever av publika intäkter och sponsorer kan det vara en nödvändighet att ständigt ompröva sin position och vara aggressivt på hugget kommunikativt. Men för en myndighet är kanske uppdraget och tillgängligheten det viktigaste – och här tror jag det är lätt att förväxla signalsystemen. Att tillgängliggörandet och det strategiska arbetet (som ännu inte fått någon tillräckligt tydlig och konkret avsättning) kan råka växlas in mot synliggörandet som påminner mer om en rent producerande institutions behov av varumärkesstärkande åtgärder. Men verket – och framförallt plattformen – skulle ju bli en strategisk medspelare. Som av egen kraft kunde bidra till musiklivets väg mot kvalitetsutveckling. Om man väljer en väg där man återigen premierar enligt en illa balanserad smörgåsbordsmodell, där hänsyn inte tas till hur de tidigare reformerna på musikområdet slagit i landet, riskerar man snart hamna på samma ställe som Rikskonserter. Om man inte kan vara en skarp och tydlig part blir också gränsdragningen gentemot andra myndigheters arbete mycket suddig. Vem kan i dag säga att satsningarna från Kulturrådets sida eller Konstnärsnämndens sida skulle vara mindre strategiskt viktiga eller för den delen mindre strategiskt välövervägda i relation till musiklivets behov? Redan 2011 skriver Andreas Engström en intressant och kritisk artikel om Musikverkets kommunikativa ambitioner. http://www.nutidamusik.com/2011/09/grumlig-journalistik-nar-statens-musikverk-bygger-varumarke/ [...]