Nordiska Musikdagar i Stockholm. Konstnärliga ledaren Catharina Backman intervjuas.

9 oktober 2012 av medarbetare | Inga kommentarer · Artiklar, Övrigt

I morgon, onsdag invigs Nordiska Musikdagar i Stockholm. Konstnärlig ledare för årets festival är tonsättaren Catharina Backman som här intervjuas av Andreas Engström.

Catharina Backman, konstnärlig ledare för Nordiska Musikdagar. Foto: Andreas Engström

Nordiska musikdagar startade 1888 och är en av världens äldsta festivaler för ny konstmusik. Festivalen arrangeras av de nordiska ländernas tonsättarföreningar och är ambulerande mellan dessa länder. Festivalen presenterar främst musik av föreningarnas medlemmar, men på senare år har man kommit att spela också icke-medlemmars musik samt programlagt verk med anknytning till andra konstarter. Senast festivalen var i Sverige var 2007, i Norrköping. Nu är det åter Sveriges tur att vara värd: imorgon strtar festivalen i Stockholm.

Tonsättaren Catharina Backman är konstnärlig ledare. Hon har valt att låta festivalen röra sig runt ett antal noder: Slussen, Skeppsholmen, Musikaliska, och Hallwylska palatset.

Förutsättningarna för att arrangera en festival för konstmusik i Stockholm är inte de bästa. Det fria musiklivet har under decennier haft svårt att självt kunna agera aktivt, samtid som nedläggningen av Rikskonserter inneburit att en viktig både ekonomisk och kunskapsmässig resurs försvunnit. På senare år har Stockholms stads minst sagt njugga inställning till konstmusiken visat sig allt tydligare. Jag stämde möte med Catharina Backman för ett samtal om festivalupplägget och förutsättningarna för en festival om konstmusik i Sverige och Stockholm.

Hur har arbetet gått med att få till Nordiska musikdagar i Stockholm?

– Man kan väl säga att det gått både bra och dåligt. Det positiva är att det blir en festival, och jag känner mig mycket nöjd med programmet. Men samtidigt är det en del saker som inte gått att genomföra för att det visat sig vara för dyrt. 2007, när Nordiska musikdagar senast arrangerades i Sverige, i Norrköping, sköt Rikskonserter till 1 miljon kronor, samt två producenter. De stod också för marknadsföring och informationstjänster samt iordningställande av hela programboken. I år råder helt andra förhållanden. Vi har från Statens musikverk fått 200 000 kronor och dessa pengar är öronmärkta för tre specifika delprojekt med inriktningarna utveckling av hemsida, publikutveckling/nya målgrupper samt barn och ungdom. Vi fick i två omgångar pengar från Kulturrådet. Det ena var ett utvecklingsbidrag riktat till fria arrangörer. Vi har under dessa omständigheter inte haft råd med den planerade symfoniorkesterkonserten. Det blir huvudsakligen kammarmusik.

När det gäller konserthusen och symfoniorkestrarna ser jag två problem, också om man ser tillbaka på tidigare festivalen i grannländerna: dels gäller det frågan om man över huvud taget har intresse av att medverka, och dels handlar det om det finns pengar.

– Vi förhandlade länge med Berwaldhallen. Det fanns ett visst intresse från deras sida. Det hade kunnat gå att samarbeta om inte chefdirigenten Daniel Harding hade sagt nej. Eftersom han reser och framträder på så många platser behövde han just denna vecka med Radiosymfonikerna och det gick då inte att kombinera med att studera in nya verk för festivalen. Tyvärr kom det beskedet rätt sent. Vi hade därefter kontakt med Svenska kammarorkestern från Örebro. De skulle kunna medverka utan att de kostade oss för mycket. Men de verk vi ville spela krävde extra resurser och vi fick avslag på våra ansökningar för detta.

Vi var båda i Reykjavík i fjol på Nordiska musikdagar. Där tycktes det vara en självklarhet att symfonikerna ställde upp. Dessutom var hela festivalen i det nya konserthuset Harpa, som ju är ett konserthus i absolut världsklass. Vad som slog mig då var att man uppenbarligen både från politiskt håll och från institutionerna har en kanske unikt positiv syn på samtidsmusiken.

– Om man jämför med Island finns ju inte samma intresse här, det är helt klart. När det gäller Island verkar det finnas en politisk uppslutning efter den ekonomiska katastrofen. Nu vill man visa något annat. Det bästa sättet att göra det på är ju genom kulturen.

Det intressanta är ju att publiken kom. Harpa hade uppenbarligen på kort tid blivit stället som attraherar, det är alltid fullt med folk. Och då bor det väldigt få människor på Island och Reykjavík är en förhållandevis liten stad. Dessutom ligger Island rätt isolerat. Stockholm har inte samma samlingsplats.

– Visst, men det finns en annan sida av detta att Island är mycket mindre. Det betyder att det är mindre konkurrens mellan kulturevenemangen. Det räcker ju att åka till Malmö för att märka samma sak.

Du och jag har träffats också på flera andra Nordiska musikdagar under några år. Du har suttit i programrådsgruppen som Sveriges representant och sedan ett par år jobbat med sikte på årets festival. Vilket är ditt förhållande till de tidigare festivalerna.

– Jag har hämtat en del inspiration från flera av dessa.

Hur då?

– Framför allt från Oslo 2009. Där hade man så tydliga ambitioner att sätta in musiken i ett socialt sammanhang. Musik är inte skiljd från övrig mänsklig verksamhet. Man ställde sig frågor om varför musik- och kulturvärlden är som den är och vad som är konstnärens roll. Alla dessa frågor ville de undersöka. Sen kanske de inte riktigt lyckades förmedla detta, framför allt inte till konstnärerna själva. Men det fanns en mycket intressant ansats, och i alla fall delvis bra genomförande.

Om man ser till de senaste årens Nordiska musikdagar, men också andra konstmusikfestivaler, så känns det som om mycket har handlat om just detta att nå ut. Fokus har legat på presentationsformer, och inte bara att nå en publik utan att nå en ny publik. I Oslo fanns det ett både socialt och kulturteoretiskt tema samtidigt som man delvis sträckte sig bortom musiken. I Köpenhamn 2010 handlade det om att nå en ny publik genom att göra sig synlig på delvis nya platser, som konserterna i Christiania. Parallellt med den konstnärliga festivalen pågick ett arrangörsseminarium, som handlade om just publik. I Reykjavík hade man placerat sig i de musikaliska händelsernas centrum. En inte oväsentlig del av era pengar är för arrangörsutveckling och för barn och ungdomar. Publik och breddning verkar vara en tendens.

– Ja, det stämmer, det är en trend. Men det handlar också om otroligt viktiga frågor. Det går inte att ha en festival idag enbart för konnässörerna. Det finns ju så många som är djupt och aktivt intresserade av kultur, inte bara konstmusik utan teater, konst, litteratur och annat slags musik. Jag vill att människor i alla åldrar skall komma på festivalen för att de kommer att tycka att det är fantastiskt att få ta del av denna litet okända och undanskuffade konstform. Om man enbart riktar sig till de inbitna, kommer pengarna i slutänden att försvinna. Vi kommer inte att kunna motivera varför Kulturrådet eller kommunen eller ens Musikverket skulle betala. Den här musiken behöver resurser. Och målet är ju att få till ett möte med så många som möjligt.

Är det så du har tänkt när du nu har knutit festivalen till speciella platser som Slussen, Skeppsholmen och Hallwylska palatset?

– Jag gillar att sätta in saker i ett sammanhang. Men samtidigt är jag inte uttalat politisk. Min mission är snarare att jag vill presentera musiken så bra som möjligt. Det handlar om att de som lyssnar skall kunna ta till sig kvaliteterna i varje enskilt verk. Konserterna skall inte vara längre än verken tål, och styckena skall tillsammans skapa en helhet; en dramaturgisk kurva om man så vill.

Då är det framför allt kammarmusikformatet man kan arbeta med. Jag kommer åter in på detta med orkestermusik. Man har visserligen sina egna festivaler och program, men utan att lägga någon värdering i det så är den musik som spelas där helt annorlunda mot det som händer inom kammarmusiken. Här har vi att göra med en betydligt behändigare apparat som också är öppen för mer experiment. Den nya orkestermusiken skall kunna fungera i ett program för klassisk musik. På så sätt är kontakten med vad som sker inom samtidsmusiken begränsad.

– Nu är det ju precis som du säger, att även konserthusen satsar på nytt i viss utsträckning. Men jag tror att symfoniorkestrarna skulle ha en verklig framtid om de på allvar hade satsat på ny musik. Nu är det litet antingen eller som gäller. Ett alternativ är att bestämma sig för att bara spela gammal musik, som Drottningholms barockensemble, att ens profil är att vara traditionsbevarande. Inte heller i Köpenhamn 2010 fick Nordiska musikdagar till en orkesterkonsert. Man är ofta inte intresserad. Det är både ofattbart och tråkigt.

Jag läste på en amerikansk blogg nyligen att det orkestrarna måste göra för att nå en ny publik, det vill säga att i slutändan inte förlora den publik som blir allt äldre, är att bryta förväntningarna på vad en orkester är och kan vara. Till exempel genom att spela John Cages 4’33’’ eller Alvin Luciers I am sitting in a room. Fråga mig inte hur det senare skall gå till. Hur som helst har ju kammarmusiken här ett försprång, man är väldigt flexibel.

– Ja, det finns utrymme för en mängd annorlunda projekt och jag skall säga att jag gillar det småskaliga. Möjligheten att snabbt få saker på fötter och att det kan vara flexibelt. Det finns också en närhet till ett slags gräsrotsnivå. En sak som vi betonar under den här festivalen är detta med att bygga egna instrument. Det finns en tanke med att man tar saker i sin omgivning och bygger. Det är ett helt annat sätt att förhålla sig till musik än att studera i en massa år och bli virtuos. Alla kan ju bygga instrument och spela på dessa. Det finns ett slags utvidgad folkbildningstanke i det som man kan göra mycket av.

När jag ser på ditt program tänker jag på några festivaler jag varit på de senaste åren. På Nordiska musikdagar i Oslo rörde man sig ute på stan och fick liksom leta efter musiken, om det nu rörde sig om just musik. Under Sydney konstbiennal 2010 hade man förlagt en stor del av konstverken till en ö, och därmed förenat konsten med en plats. Konsten gav så platsen en identitet, konstverken var ett med sin miljö. Och så årets Documenta i Kassel, som i detta avseende hade mycket gemensamt med Sydney. De två sista exemplen är från konstvärlden där det finns helt andra ekonomiska resurser. En konsekvens är möjligheten att skapa fullständiga konstnärliga miljöer av verkligheten. I de här lägena övergår konsten till att bli något annat, till att bli något helt naturligt i sin omgivning. Det är avväpnande och helt plötsligt är konsten något för alla.

– Ja, absolut. Det handlar inte om att göra konsten eller musiken mindre komplex. Tvärtom. När musiken har ett sammanhang har den en komplexitet, men det gör den också angelägen. Men det här är verkligen svårt för både politiker och tjänstemän att förstå. Vi var tidigare inne på detta med satsning på barnkultur, vilket det ofta finns öronmärkta pengar för. Och så detta som hände med barnkulturhuset Palatset. Tänk så många miljoner man lagt på det, och så sätts det i konkurs. Men det finns ju pengar. Det finns pengar till att frakta snö till ett skidspår runt slottet för att köra världscup i längdskidåkning inne i stan. Jag är konstnär, jag har tänkt på festivalen som en konstnär men nu har jag även hamnat på den ”andra sidan”, på budgetsidan, och blivit tvungen att säga det som jag tidigare fått höra som konstnär, att det inte finns pengar. Men som sagt, det blir en festival och jag känner mig mycket nöjd med programmet.

Temat eller namnet på festivalen är Klingdikt, alltså det ord som sonett översattes till när versmåttet kom till Sverige på 1600-talet. Har det handlat om att skapa ett tema för konstnärerna att förhålla sig till, eller är det ett ord som du tycker fångar tendenser som rör sig i framför allt de nordiska länderna?

– Vi gick inte ut med detta i call for works, utan för mig var det ett ord som låg rätt för mig i mitt intresse för orden, rösten och musik satt i ett sammanhang. Steget från en tanke på rösten till en brett sätt att förhålla sig till samtidsmusik är inte så långt. Det kan till exempel handla om folk som bygger och spelar på sitt eget instrument. Realiserandet och iscensättningen av detta kan i sin tur ligga nära musikdramatiken. Jag är över huvud taget väldigt intresserad av själva situationen när man upplever konst. När man går på konsert så befinner man sig i ett rum, musiken är på en scen. Det blir då intressant att göra något av den situationen. Jag är litet allergisk mot idén om absolut musik. Musik har ju en handling eller ett sammanhang, vare sig det handlar om politik, visuella representationer eller känslointryck, likaväl som matematiska eller fysikaliska regelverk och teorier, och jag ser gärna att detta accentueras. Klingdikt är ett bra namn för att det anspelar på så mycket som finns i vår samtid där musiken rör sig över så många olika former och uttryck. Jag sade till den nordiska jurygruppen att ha detta i åtanke när de gick igenom de nästan 500 anmälda verken. En annan sak var att gärna välja verk av tonsättare och konstnärer som inte liknar oss själva, eller är i samma ålder. Så resonerar väl många, men den här typen av mångfald är ändå viktigt att kämpa för.

Andreas Engström

Intervjun publicerades först i Nutida Musik # 4 2011 (papperstidningen)

Tags: ···