Ljudpunkter och audio-gps – nya lager till Bonns soniska årsringar

1 augusti 2014 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Bonn hoeren. Stadt Klangkunst – 12-22 juni 2014, Bonn

 

Stefan Rummel nah ∼ fern, Bonn. Foto. Andreas Engström

Stefan Rummel nah ∼ fern, Bonn. Foto. Andreas Engström

Under en promenad i Bonn längs med floden Rhen finner jag två ljudinstallationer. Längst söderut Christina Kubischs Rheinklänge som uppfördes i fjol där hon med hydrofoner lyfter vibrationerna i floden upp till ytan. Litet längre upp mot centrala Bonn finns Stefan Rummels nyinvigda nahfern som är placerad i en tidigare fontän i en urgröpning i berget. Båda installationerna befinner sig dessutom också på andra sidan floden och utforskar således idén om hur landskap sammanlänkas genom naturens, kulturens och industrins klangegenskaper.

Ljudkonstfestivalen Bonn hoeren ägde i år rum för femte gången. Det av Beethovenstiftung finansierade projektet innefattar bland annat artists-in-residence, stadskonstnärer, vilka under en längre tid arbetar i staden med utvecklingen av bland annat permanenta ljudinstallationer. Festivalen är på så vis mycket ambitiös och har dessutom en intressant naturlig växtkraft, då det varje år adderas permanenta installationer – för staden unika soniska årsringar. Festivalens curator Carsten Seiffarth har betytt mycket för den platsspecifika ljudkonsten, men inte bara genom att låta den ta plats utan också genom att stödja en viss estetik. Bland Bonns ”årsringar” är det vissa klanger, tekniker och ljudtyper som återkommer, oavsett om det rör sig om Andreas Oldörps arbete med resonanser i orgelpipor i Stadtpark Bad Godesberg, eller Sam Auingers undersökning av bakgrundsbruset vid stadens mest urbana plats, torget utanför centralstationen, eller Kubischs och Rummels ovan nämnda verk. För även om ett stadsrum är ett stadsrum och en flod en flod, och varje plats i varje stad och vid varje flod är unik, är det vissa saker som man liksom känner igen – kanske särskilt efter den estetiska erfarenheten av en ”typisk” platsspecifik ljudinstallation.

Bland de nya verken kunde man också finna vissa av den offentliga ljudkonstens beprövade former. Erwin Staches klanginseln 53,1 kilo ohm är en interaktiv skulptur där metallstänger reagerar på kontakt med mänsklig hud, vilket översätts till ljud. Med tanke på alla barn som klängde och spelade på dessa stänger får man anse det vara ett lyckat arbete. Direkt vacker var den tredelade installationen windklänge i Botanischer Garten av Max Eastly, som för övrigt tillsammans med Stefan Rummel var årets stadskonstnär. Genom ett enträget arbete med uråldriga metoder för soniska vindspel har Eastly utvecklat förmågan att finna unika klangegenskaper och samtidigt utmana lyssnarens sätt att förhålla sig till de ljudande föremålen. I delen med de uppspända och av vinden vibrerande silikonbanden räcker det inte att stå nära, avgörande är var längs med bandet man lyssnar.

Max Eastly windklänge (detalj), Bonn. Foto: Andreas Engström

Max Eastly windklänge (detalj), Bonn. Foto: Andreas Engström

Festivalen innefattade även seminarium, studentworkshops och konserter. Därtill två utställningar i Bonner Kunstverein som pekade på det som jag redan antytt är styrkan och svagheten med denna festival; en generellt hög kvalitet men där urval av konstnärer och estetik knappast bjuder på några överraskningar eller motstånd. Den ena utställningen, Sites & Sounds, dokumenterar ljudinstallationer i offentligt rum av sedan länge kanoniserade konstnärer: Max Neuhaus, Hans-Peter Kuhn, Andreas Oldörp, Rolf Julius, Bernhard Leitner, Sam Auinger & Bruce Odland. Det känns knappast inspirerande. Samtidigt handlar festivalen i stort om just detta, och precis som med allt annat var utställningen välgjord med en fin balans mellan texter och film- och bildmaterial.

Den andra utställningen, Intelligent Life, ägnades Maryanne Amacher. Hennes installationer och konserter spelar subtilt med rummet och människans plats i detta, vilket gör hennes konst svår att dokumentera. Även denna utställning var väldisponerad med information och musik, där man vid en hörstation kunde lyssna på utsnitt ur verkserien City Links, ett pionjärverk i arbete med telekommunikation. Men detta är alltså en dokumentation, vilket främst får mig att återkalla minnet av utställningen som singuhr – hoergalerie hade i Parochialkirche i Berlin 2006 (curaterad av Carsten Seiffarth) och hur Amacher där gav liv åt varje skrymsle och inneslöt besökaren i ljud. I Elisabeth Schimana och Elena Tikhonovas nya dokumentärfilm om Amacher menar Helga de la Motte-Haber att Amacher nog inte kunde förställa sig någon annan realisera hennes verk. Det tror jag är en korrekt analys, också gällande hennes ”rena” musikstycken. Men jag drar mig också till minnes den fantastiskt fina realiseringen av hennes musik under Club Transmediale 2011 som verkligen förmådde levandegöra hennes vision om en ”third ear music”, örats egna psyko-akustiska värld. I jämförelse med dessa tidigare upplevelser står denna utställning sig slätt.

Kaffe Mathews, Zu Bong, a sonic cycling experience.

Kaffe Mathews, Zu Bong, a sonic cycling experience.

Samtidigt illustrerar utställningen med Maryanne Amacher att Bonn hoeren mycket väl kunnat sett ut ungefär så här för fem, rent av för tio år sedan. Det kan man också hävda med referens till Kaffe Matthews, vilket inte förtar charmen i det interaktiva verket där man under en cykeltur i staden genom ett slags audio-gps genererar ljud ur de påmonterade högtalarna. De bästa stunderna var när ljuden hoppande med mina knyckiga rörelser och när de utdragna tonerna svajade när jag trampade på på raksträckorna – då kände jag mig direkt medskapande. När det spelades mer eller mindre obearbetad arabisk pop såg jag mig i andras ögon mest som en stökig ungdom i största allmänhet, om möjligt fel person på fel typ av fordon.

I sammanhanget var Akio Suzukis närvaro närmast väntad. Dennes ”ljudpunkter”, markerade lyssningsplatser, har jag vandrat mellan ett antal gånger tidigare. Men dessa och Matthews cyklar påminner samtidigt om vad denna festival handlar om, nämligen om konst i offentligt rum. Här kommer konsten alltid att komma i kontakt med personer som kanske inte är okänsliga, men litet ovana. Olika former av ljudpromenader – enkla, oansenliga, ibland litet humoristiska – har verkligen en plats här, det är en demokratifråga.

Suzuki framträdde också i en konsert tillsammans med Aki Onda. Sättet att använda vardagsföremål visade på experimentmusikens närhet till ljudkonsten och precis som ”ljudpunkterna” underströks betydelsen av aktivt lyssnande. Samtidigt menar Suzuki att det inte så mycket handlar om ett lyssnande till ljudet i sig, som att aktivt relatera sig själv till omgivningen. Det är en viktig distinktion som också kan peka på en generell problematik med utställningen. För även om denna förhåller sig till och går i dialog med det offentliga urbana rummet, gör den det i form av ett vid det här laget över 20 år gammalt estetiskt paradigm som kan sammanfattas som ”ljud och fenomenologi”. I den meningen är den politiska kontexten frånvarande. Med tanke på hur inte minst ljudlandskapet under denna tid transformerats under trycket av förändrade ekonomiskt-kommersiella förhållanden, och hur det offentliga rummet därigenom idag är direkt hotat, är frågan om detta är okej, om man inte skall kunna kräva en annan form av politiskt grepp på en utställning i offentligt rum än bruket av oskadliggjorda landskapsklanger?

Men visst, är man beredd att med sinnena på spets röra sig runt i Bonn med omnejd kan man notera att stadens ljudlandskap med allt fler offentliga konstverk förändras för varje år. I det långa loppet rör det sig därför om ett unikt projekt. Därför hoppas jag extra mycket att jag i framtiden skall kunna bli överraskad av också andra slags ljudande årsringar.

Andreas Engström

 

Tags: ············