Ljud, ljus och rök – innesluten i Norberg

9 september 2014 av medarbetare | Inga kommentarer · Besökt, Recensioner

Norbergfestival – 24-26 juli 2014

Mimerlaven i Norberg. Foto: Andreas Engström

Mimerlaven i Norberg. Foto: Andreas Engström

Jag sitter i en bil och vägen har just försvunnit. Ljudet av vatten som slår mot plåten är fysiskt och överröstar såväl mig som bilen. Jag är på väg hem från Norbergfestivalen, och inser att ovädret försätter min kropp i samma stämning som jag varit i under stora delar av helgen. Känslan av att vara innesluten i någonting. Taktiliteten. Känslan av att ljud är rörelse och rum.

Norbergfestivalen är många saker: musik, konst, fest, tekniknörderi, gör-det-själv-tänk, branschhäng, camping, tåg, lokalhistoria och en massa hängivna människor med ett brinnande intresse för elektroakustisk musik, noise, techno och synthesizers – vilket gör festivalen till någonting utöver summan av de enskilda spelningarna. Men kanske kännetecknas den framförallt av en sak, nämligen relationen till den byggnad som är dess signum och som i sin helhet kallas Mimer, fastän Mimerlaven endast är namnet på den bortre delen av byggnaden, den som inte används.

Mimers signum är den 325 meter djupa laven, ett tre sekunder långt reverb och en ton. Att byggnaden i spannet mellan golv och tak är ”stämd” i en ren ton är en illa dold hemlighet. Festivalen informerar artisterna om det på förhand, vissa använder sig av det, andra inte. Med hjälp av tonen och dess över- och undertoner går det att spela på byggnaden, få den att vibrera i samklang med musiken. Ljuden blir övertydligt fysiska. Vi är inuti en byggnad som förvandlas till ett väldigt membran som med sina vibrationer dränker ens egna hjärtslag och andetag.

Historien om Mimer är för många den uppenbara historien om festivalen, och tillsammans med gör-det-själv-mentaliteten är den arrangörernas stolthet. Det var också minst fyra olika personer som berättade för mig om byggnadens egenskaper under tiden jag var där. Men samtidigt som många musiker älskar att spela i Mimer, finns det också de som uttrycker en viss skepsis mot den allmänrådande stjärnögdheten.

Det är heller inte byggnadens fysisk-akustiska egenskaper i sig som gör festivalen speciell, utan snarare festivalens förmåga att se platsen och använda sig av den och dess historia.

Festivalen invigs med Risbergståget, Fylkingens årliga programpunkt, där de tillsammans med den lokala museijärnvägsföreningen ENJ anordnar en tågfärd bort till några äldre industribyggnader som används som studio och scen för ett antal framträdanden. Senare under festivalen arrangeras en guidad tur genom den avstängda delen av Mimer. Man kan titta ner i laven där den äter sig hundratals meter ner i marken för att förgrena sig i nu vattenfyllda gruvgångar. Från taket av byggnaden kan man se spåren av gruvdriften sticka upp ur skogarna omkring i form av övergivna lavar och banvallar.

Utöver Mimer och Risbergs studio används också en annan gammal industribyggnad som scen; Kraftwerk var en kraftstation för gruvdriften innan den blev scen för noisespelningarna och de mer dansanta bokningarna på festivalen. Bland annat hade jag där några fantastiska morgnar med 8-kanaliga ljudverk av bland andra Maria w Horn och Helene Hedsund, liksom kvällar med riktigt bra spelningar av Shapednoise och Shxcxchcxsh (ja, jag var tvungen att kolla upp hur de stavar det).

Också hos flera av musikerna finns en känsla för platsen och flera olika sätt att förhålla sig till den och använda sig av den i framförandet. I en egen fortsättning av Music for Lamps, ett ljudverk och en ljusinstallation av Adam Basanta, Julian Stein och Max Stein, spelar Adam Basanta i Mimer med en mängd upphängda glödlampor. Alla har de varsin kontakthögtalare kopplad till sig, så att strömmen som tillförs dem ger både ljud och ljus. Med sitt arbete återskapar han platser, upplöser och skapar nya rumsliga enheter. När jag senare pratar med honom berättar han om hur han hänger lamporna efter såväl rummets fysiska förutsättningar som dess tänkbara möjligheter. Han vill få folk att se nya saker i rummen, röra sig på andra sätt.

Senare berättar Petr Ferenc om hur han i sitt soloprojekt Phaerentz låter rummen han spelar i blir en tydlig del av ljudbilden. Medan han spelar sina bandloopar lyssnar han på hur ljuden och rummet svarar på varandra, och improviserar på så vis tillsammans med rummet fram de minimalistiska ljudmattor och finkänsliga variationer som jag uppskattar så mycket. Genom att endast arbeta med resonans, frekvens och volym, låter han rummet självt vara effekten i musiken. Han har spelat i en mängd olika slags lokaler genom åren, alltifrån gamla biografer till en Mimerliknande betongkatedral i Prag, och menar att alla platser har sin egen personlighet. Samtidigt som han uppskattar att spela i Mimer verkar han ovillig att höja en plats över de andra. Ferenc är också litet missnöjd med sin placering i byggnaden, där han står som på en scen. Oftast står han i ljudbåset hos teknikern när han spelar, för att själv kunna höra ljudet i rummet bra. Nu tänker han att det hade varit spännande att gå omkring i byggnaden under tiden. Men det får bli en annan gång.

Det sista jag såg på festivalen var Kiro, där de bägge musikerna Holly Herndon och Mat Dryhurst var de enda som verkligen lyckades med att få till någon form av rytmik i en lokal med tre sekunders reverb. En mäktig upplevelse.

Och visst åker jag mer än gärna till Norbergfestivalen igen. Det enda jag tycker de behöver arbeta med, utöver att skaffa en tystare rökmaskin, är att variera bokningarna mer inom varje genre. För trots att musikerna hade olika ingångar och dramaturgier i sina respektive framföranden så var de stilistiskt för nära varandra för att ge den känsla av varierad och dynamisk helhet som till exempel Idealfestivalen i Göteborg brukade åstadkomma.

Den stora behållningen för mig under festivalen var istället den erfarenhet som byggdes upp av de olika musikerna och festivalens sätt att ta till vara på platsen. Ljudens direkta koppling till det taktila och till det rumsliga. Känslan av att vara innesluten i någonting som rör sig. För ljud är rörelse och rum och Norbergfestivalen lyckas på många sätt synliggöra den relationen.

När jag så sitter med regnet smattrande mot den lilla plåtlåda som är bilen och samtidigt minns ekot av den väldiga betonghallen och åskovädret som hittade in dit med hjälp av rökmaskiner och laserblixtar, så flyter rummen ihop med sina ljudbilder och med vädret och blir till en enveten drone som fortsätter att spinna någonstans i bakhuvudet långt efter det att jag kommit hem och lagt mig, stirrandes ut på den rasslande aspen utanför fönstret.

Inom loppet av en vecka nås jag genom samma Stockholmsfönster av röklukten från den värsta skogsbrand Sverige varit med om under mitt liv, en brand som är mindre än en mil från Norberg innan den hejdas, och som är ett oerhört fysiskt exempel på hur ljud, ljus och rök kan omforma, omdefiniera och på nytt avgränsa och sammanlänka platser.

Rebecka Holmström

 

 

 

Tags: ·······