Kulturtidskrifterna – fördjupning av idédebatten eller tal till de redan frälsta?

24 februari 2016 av medarbetare | Inga kommentarer · Påläst, Recensioner

Torbjörn Elensky kommenterar två nya böcker om kulturtidskrifterna.

Två nya böcker om kulturtidskrifterna.

Två nya böcker om kulturtidskrifterna.

De svenska kulturtidskrifterna är unika i världen. De utgör arenan för nyskapande idéer, förvaltandet av kulturarvet, banbrytande avantgardism och politiska analyser som inte får plats någon annanstans. Det sorgliga är bara att det är ytterst få personer som läser dem. Hur rimligt är det med en offentligt stödd intellektuell verksamhet som egentligen mest berör en liten krets som oftast är desamma som skriver i dem? Detta är något jag inte riktigt klarar att bortse ifrån, då jag fördjupar mig i ett par nya böcker om de svenska kulturtidskrifterna och deras framtid.

Det är väl säkrast att jag påpekar att jag själv gillar flera kulturtidskrifter, jag har skrivit i dem och satt under fyra år i Kulturrådets referensgrupp för just kulturtidskrifter. Jag har plöjt hundratals såväl för eget nöje och personlig utveckling, som å tjänstens vägnar, och lärt mig mycket av det. Vi skulle antagligen inte ha ett särskilt vitalt kulturliv i Sverige över huvud taget, om det inte fanns offentligt stöd för att upprätthålla det, ett slags social och politisk konsensus som går ut på att det är viktigt för landet, trots att det i praktiken är så få som tar del av det. Kulturtidskrifterna är en vital del av den helheten.

Strax före jul 2014 ville politikerna med ett pennstreck behändigt radera ut hela tidskriftsstödet. De borgerliga partierna tycks rätt länge ha retat sig på den vänsterideologiska slagsida, som de uppfattat bland kulturtidskrifterna. En första aning om detta kom då Alliansregeringen några år tidigare ville inskränka deras ämnesområde till att vara mera renodlat kulturellt. Detta är en form av avgränsning som det inte är politikernas sak att komma med, särskilt inte i en tid då gränsdragningen mellan politisk, intellektuell och konstnärlig verksamhet tycks vara mera svår att göra än på många år. Om konsten bearbetar samtiden och dess politiska problem kan inte tidskrifterna godtyckligt avstå från det. Kultur är också något som går mycket djupare än till framställandet av sköna föremål och allmändjupa alster för personlig njutning. Men det där är vi som är verksamma inom de överlappande fälten rätt överens om, tror jag. Jag satt i referensgruppen precis när den nya avgränsningen skulle implementeras – och vi gjorde det i enlighet med vår gemensamma, tvärpolitiska kultursyn, det vill säga vi konstaterade, som jag skrev ovan, att en sådan avgränsning inte låter sig göras på något meningsfullt sätt.

Nätverkstan, som är en synnerligen betydelsefull central för kulturtidskrifter och angränsande verksamhet i Göteborg, har i sin skriftserie gett ut dels en samling utvalda artiklar som publicerades i samband med protesterna mot avskaffandet av stödet till tidskrifterna, dels en volym med en utredning om möjligheten att starta en essäfond i Västra Götaland, av David Karlsson, samt en längre artikel av Mikael Löfgren om hur digitaliseringen ändrar villkoren för kulturtidskrifterna. Artikelsamlingen är en dokumentation av striden för tidskriftsstödets bevarande, med i stort sett alla de positiva artiklar som publicerades i samband med striden, samt en avslutande enkät, där oerhört prominenta personer, akademiledamoter, storförlagsförläggare, mäktiga chefer för museer, kultursidor och så vidare, uttalar sitt ovillkorliga stöd för tidskrifterna. Jag medverkar för övrigt också själv, som en av flera undertecknare av artikeln ”Alliansens förslag hotar döda tidskrifter”. Stödet är starkt och enhälligt. Och just enhälligheten är det som bekymrar mig, såhär i efterhand.

Det är svårt att koppla bort frågan om kulturtidskrifterna från den tekniska utvecklingen idag, liksom från hur både tidningsbranschen och bokbranschen i stort tycks krisa. Tidskriftsstödet är sedan några år teknikneutralt, även om det kan anses premierande att ha ett sökbart artikelarkiv på nätet. Men kännetecknande för kulturen i stort är att vi håller på att drunkna i en svällande backlist, som är väldigt billig att sprida, och som allt mer tränger ut det samtida. Inte minst musiken som konstform har väl länge tvingats hantera denna problematik, när publiken helst vill höra wienklassicister i all evighet, medan nya tonsättare kämpar om uppmärksamheten i ett trångt och svårfinansierat utrymme. Litteraturen går samma väg idag, medan konsten klarar sig för att den bygger på en så liten elitmarknad, och filmen för att dess huvudpublik, ungdomarna, inte vill se gamla tanter och farbröder i gamla filmer, utan helst unga stjärnor. Något tillspetsat, visst, men i huvuddragen inte felaktigt.

Det räcker inte att nöjt peka på det förflutna. Tidskrifterna har möjligheten att driva debatten, den estetiska medvetenheten, de kan fördjupa det offentliga samtalet genom att bidra med ett djupare och långsiktigare tänkande, med argument som alltid kommer att vara angelägna för rätt få, för att de kräver större förkunskaper och en mera nyanserad inställning än dagsdebatten. Av dessa skrifter kring kulturtidskrifternas framtid är det Mikael Löfgrens text ”Kulturtidskrifterna och digitaliseringen”, som intresserar mig mest. Han tycks mig förstå hur problematisk vår samtid är, såväl intellektuellt och politiskt som estetiskt, och hur viktigt det är att finna nya fungerande former för att bevara en tänkande miljö som inte är kommersiellt gångbar, men ändå av grundläggande betydelse för offentligheten och därmed demokratin, samtidigt utan att enbart konservera det rådande. Han gör de nödvändiga problematiseringarna och erbjuder även en välbehövlig internationell utblick. Där finns en hel del som jag tror det vore nyttigt för flera av våra större kulturtidskrifter att förhålla sig till, både vad gäller teknikens utveckling, de möjligheter ”den långa svansen” erbjuder och hur man kan hitta en fungerande balans mellan viljan att nå ut, och önskan att bevara en hög, ja till och med delvis elitistisk nivå.

Svårigheten uppstår redan när vi vill definiera vad en kulturtidskrift egentligen är, som David Karlsson också understryker i sin utredning. Somliga är pålitliga drivhus som i årtionde efter årtionde låter nya röster komma till tals, medan andra konserverar vissa positioner i ett slags tidskapslar, som framstår som alltmer obsoleta – inte minst de som fastnat i nåt slags 70-tal … – och några av de intressantaste är de som lever bara några få nummer, skapas av en krets aspirerande författare, poeter, konstnärer eller intellektuella, som gör några ojämna eller rakt av lysande nummer och sedan sprids igen till andra sammanhang. Alla dessa varianter kan behövas, både de långsiktiga och de snabbt uppflammande.

Personligen anser jag att det som gör en tidskrift är den redaktionella viljan. Det måste finnas en samlad riktning, av något slag, och ett arbete som gör att de olika inslagen fungerar gemensamt på ett fruktbart sätt. Det räcker inte att blogga, eller att samla vad som helst villkorslöst och kalla det tidskrift. Tidskriften kan ha vilken form som helst, men inte vara helt formlös, och den kan vilja vad som helst, till och med vara självmotsägande, dum och osaklig, men även det måste vara ett medvetet val.

Tidskriftsstödet blev kvar, och tidskrifterna är fortsatt viktiga, såväl som ett slags experimentverkstäder som utrymme där djupare, långsiktigare diskussioner kan föras. Men det är rätt säkert att det kommer att komma nya attacker mot hela systemet, där tidskrifterna bara är en liten del av den offentligt stödda kulturen i Sverige. Ett av problemen kan vara att man i den kulturella sfären nöjer sig för lätt med att tala till de redan frälsta. Hur vidgas på allvar debatten, så att det sker möten som inte prioriterar till exempel de vänsterperspektiv som tar oproportionerligt stor plats i denna sfär jämfört med i samhället i stort. Känslig fråga, jag vet, och jag är inte emot politik i kulturen, politisk kultur och så vidare (däremot är jag helt emot politisk styrning av kulturen) men jag anser att det måste till något slags självrannsakan även på detta område. Om politisk radikalism förstås på ett begränsat sätt – och positioneringarna i kulturlivet hänger tätt samman med politisk vinkling; det bildas grupper, ja, kotterier faktiskt, som belönar sig själva och varandra i ett relativt slutet system för kulturtidskrifter, och kultur över huvud taget – så är det nog klokt åtminstone att vara medveten om att man bidrar till att begränsa det egna fältet, och därmed den egna verksamhetens legitimitet.

Torbjörn Elensky

 

Tidskriftsstriden. Sju dagar som skakade Kultursverige, David Karlsson & Helena Persson, Siri Reuterstrand (red), Nätverkstan ekonomitjänst

Kulturtidskrifterna och framtiden, David Karlsson & Mikael Löfgren, Nätverkstan ekonomitjänst

 

Tags: ···