Hagenfesten i Dala-Floda, Sveriges främsta festival för improviserad musik är efter ett års uppehåll tillbaka. Andreas Engström besökte den tre dagar långa festivalen i Hagen vid Västerdalälven och passade på att ställa några frågor till Joel Grip, en av grundarna och arrangörerna till festivalen.
Hagenfesten firade tio år 2012. Då tog ni ett års uppehåll och nu är ni tillbaka. Vad har hänt sedan senast?
– Framför allt har vi som gör festivalen fått litet ny energi. Rent innehållsmässigt arbetar vi med ett program och en musikform som liksom förnyar sig själv. Vi utgår från improvisation i olika former, och detta är något som i sig skiftar och som tar del av något pågående. I övrigt utgår vi ifrån vilka vi är och vad vi tycker om.
Du har bott länge i Paris och sedan ett drygt år i Berlin, hur tycker du att det funkar att driva en festival för ny konstmusik i Sverige. Ni startade ideellt, arbetar fortfarande ideellt, samtidigt som ni festival är i världsklass och har en stor publik. Får ni det stöd ni behöver från institutioner, stat och kommun?
– Tja … det där är ett trist ämne. Hur som helst vet man vad som gäller när man skriver ansökningar och vad som förväntas när man skall redovisa projekt. Man vet också att det från Kulturrådet aldrig finns något genuint intresse, det finns ingen form av kommunikation eller utbyte. På lokal nivå, i det här fallet från Dala-Floda och Gagnef kommun, finns ett djupt och uppriktigt intresse, men inga pengar. Musikverket ger inte direkt pengar för regelbunden verksamhet – som alltså en årligt återkommande festival klassas som – utan istället ska man hitta på ett nytt cirkusnummer för varje festival. Men det vi gör är framför allt att satsa långsiktigt, vi jobbar med kontinuitet, men det räcker tydligen inte. I samband med att vi tog en paus med festivalen informerade vi Kulturrådet om att vi hittills betalat detta ur egen ficka, och att vill de ha oss kvar får de hjälpa till. Men man är liksom inte intresserad. Det känns tyvärr som ett “vi och dom”. Om man jämför med Tyskland och Berlin, är allt istället väldigt kontrollerat, på gott och ont. Man måste följa budgeten – och de kontrollerar, byråkratin följs in i det sista – medan det i Sverige inte funkar så. Men i Berlin är byråkraterna också intresserade, man ser dem på konserterna.
Hur tycker du att scenen för improviserad musik har utvecklats under de åren du arbetat med Hagenfesten?
– Vi satte igång med Hagen för att vi behövde en scen. Så enkelt var det. Så för mig har det gått från att göra något för att kunna uppträda till att skapa bra och genomtänkta arrangemang. Och rent generellt så finns idag en scen och improviserad musik och musiken syns och hörs i många olika sammanhang. Men om man talar med en äldre generation så berättar de om hur alla pengar bara försvunnit. Medan för mig, som kom igång i slutet av 90-talet, har det från första början aldrig funnits pengar. Min generation har liksom fått göra allt själva så för oss har saker i det avseendet snarare blivit bättre. Jag har själv varit med och göra en festival, själv fixat fram pengar och när man väl söker upp ställen och är öppen för helt andra saker än att spela på de etablerade scener finns enorma möjligheter. Men man kan inte förvänta sig någon direkt hjälp ens därifrån man tycker man borde kunna.
Andreas Engström
