December 2020
SVENSKT MUSIKLIV befinner sig i skrivande stund i en historiskt allvarlig situation, vars konsekvenser ännu är oöverskådliga. Institutionerna och det fria musiklivet stänger ner den publika verksamheten helt och hållet med en möjlig lättnad senare i vår. Tills dess streamas konserter från både stora och små aktörer, ofta med hög kvalitet men sällan med inkomstmöjligheter för de medverkande musikerna (om det inte rör sig om institutioner med fasta anställningar). Det kan dock sägas redan idag att återhämtningen kommer att ta flera år, och att vissa saker kanske aldrig kommer att vara sig lika igen. En rapport författad av Ivo Nilsson i detta nummer kartlägger en del av landets strategier, och jämför med hur musiklivet navigerat under pandemin i några andra länder.
Naturligtvis har även utgivningen av denna tidskrift påverkats, vilket förklarar detta nummers sena ankomst – och redaktionen har därför beslutat göra nästa utgåva till ett dubbelnummer, där vi även lägger energi på den skivutgivning som nu formligen exploderat; trycket på Kulturrådets stöd för musikutgivning rapporteras vara rekordhög och anledningen härleds till ett skiftat fokus från livekonserter till skivor.
Samtidigt slår kulturskolorna larm igen (för vilken gång i ordningen?), efter att Skolverket tvingat Gislaveds kommun till en ett vite om en halv miljon kronor eftersom kulturskoleeleverna undervisats under skoltid. Vi pratar här om tjugo minuter per vecka och elev. I regioner som Norrbotten, Västerbotten eller Västernorrland får detta direkt förödande konsekvenser då eleverna får avstå kulturskoleundervisningen helt och hållet, och lärarna helt plötsligt står utan jobb. I ett öppet brev kräver en grupp kulturskoleledare nu ett »nationellt ansvar« – på vilket vår utbildningsminister svarar att hon »förväntar sig att man lokalt ser till att eleverna både kan få den undervisningstid de ska få i varje skolämne och kan delta i kulturskolans aktiviteter«. Men som Kulturskolerådets ordförande Jalle Lorensson påpekat så ställer Skolinspektionens nya tolkning av skollagen till det. Det är värt att notera att Skolinspektionen verkar hårt pressad att visa på handlingskraft. Exempelvis larmade Skolinspektionens egen jurist Luca Nesi om att »(e)tt skäl till att till att BEO [Barn och elevombudet som är en del av Skolinspektionen, red.s anm] driver ärenden så hårt är att myndigheten vill visa resultat«. Det talas sedan i slutet av förra året om nedlägningshot för myndigheten, och att regeringen nu skall »se över myndighetens roll«. Att den huvudsakliga anledningen till översynen verkar handla om BEO:s anmälningspigga envishet i kränkningsärenden, bör enligt min mening ses som ett exempel på en myndighetskultur där konsekvensanalysen är ringa, och huvudfokus ligger på goda resultat att visa upp vid verksamhetsårets slut.
Trots höstens ökade statliga anslag för Kulturskolorna kvarstår en berättigad osäkerhet. Det är trots allt kommunerna som står för lejonparten av finansieringen – pengar som dessutom skall ansökas om årligen hos Kulturrådet. Projektifiering och mätbarhet borde vid det här laget anses som uttjänta modeller för en meningsfull och bärkraftig kulturpolitik. Det har sagts förut, men tål att sägas igen: det är dags att sjunga långsiktighetens lov.
Magnus Bunnskog
NOTER
- Hedvig Wrede: »Kulturskolorna slår larm: ›Elever och
lärare i glesbygden tvingas sluta‹«, SVT Nyheter Kultur,
den 11 december 2020. - Linda Mathillas: »Slår undan benen på en av de mest
fungerande delarna i kulturlivet«, SVT Nyheter Jönköping,
den 14 oktober 2019. - Fredrik Wallin: »BEO kritiseras inom egna myndigheten«,
Skolvärlden, den 23 augusti 2019. - Peter Letmark: »Regeringen ser över BEO:s roll efter
omfattande kritik«, DN den 26 oktober 2019. - »Oro för neddragningar trots de extra 100 miljonerna«,
kulturskoleradet.se/nyheter den 22 september 2020.
