November 2021
Kära läsare,
I DETTA NUMMER fortsätter vi att tala om den mångsidiga orgeln; Maria Küchen talar om smärtpunkten – och, kanske, skönheten. Och det kanske än mer arkaiska föremålet för klang och musikskapande: cymbalen. I duon Sisterloops händer har detta instrument reinkarnerats i ett oväntat och immersivt installationsformat. Hur detta tar sig ut rapporteras i Susanne Skogs inledande text i detta nummer. Johanna Paulsson leder oss ut i ljudpromenadens gränsland där konstens Westerkamp och terapins Sleep Fruit (aldrig) möts. I essän Att tala med den fysiska världen läggs ytterligare en skärva till bilden av orgeln sett ur musikskapandets synvinkel, i ett försök till en MIDI-protokollets poetik. Konstnären och slagverkaren Andreas Hiroui Larsson reflekterar över huruvida det existerar en icke-idiomatisk improvisation, och vad detta kan ha för implikationer. Så har vi besökt festivalerna Inkonst i Malmö och ManiFeste i Paris. Vadstenaakademien har uruppfört fjolårets uppskjutna Zebran av Tebogo Monnakgotla, och Färgfabriken har presenterat sin Beckersstipendiat, Youngjae Lih. KammarensembleN har framfört Olga Neuwirths tonsättning av Paul Austers röda anteckningsbok, och så har våra recensenter avlyssnat nya skivor av Barbieri, Hartman, Erlandsson och Cage.
Åter flödar alltså den nya, nutida och samtida musiken i hela landet, ja, i stora delar av världen som nu varsamt öppnar upp igen, och ömsesidigt efterlängtade är både publik och musiker. Kanske är detta något många av oss kommer att minnas länge, kanske resten av våra liv: känslan av att åter höra musiken som något nytt, ohört, både djupt värdefullt – och oändligt meningsfullt.
Magnus Bunnskog
