• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot
  • Välkommen!
  • Senaste numret
  • Ledare
    • Bloggarkiv
  • upplåst
  • NM in English
  • About NM
  • NM Digital

Nutida Musik

Nordens ledande tidskrift om konstmusik och ljudkonst

Du är här: Hem / Besökt / Våldet i fokus – Calixto Bieitos Die Soldaten en musikdramatisk fullträff utan att överraska

Våldet i fokus – Calixto Bieitos Die Soldaten en musikdramatisk fullträff utan att överraska

2014-07-23 av Susanne Skog

more

Die Soldaten
Opera av Bernd Alois Zimmermann.
Regi: Calixto Bieito
1 juli 2014, Komische Oper, Berlin

Att Bernd Alois Zimmermanns opera Die Soldaten alltmer kommit att framstå som en av de viktigaste efterkrigsoperorna känns logiskt. Die Soldaten var vid tiden för premiären i Köln 1965 så nära ett allkonstverk operan dittills nått och var tänkt att innehålla såväl film och diabilder som elektronisk musik och avancerad ljussättning. Berättarformen med förtätning av scenerna ligger också nära en rent filmisk dramaturgi, något som upprepade gånger realiserats i senare operaregi. Denna studie av gruppdynamiken bland soldater och människans destruktiva krafter var ett lika radikalt grepp för 50 år sedan som det är angeläget idag.

Bernd Alois Zimmermanns Die Soldaten i regi av Calixto Bieito. Komische Oper, Berlin. Foto: Monika Rittershaus
Bernd Alois Zimmermanns Die Soldaten i regi av Calixto Bieito. Komische Oper, Berlin. Foto: Monika Rittershaus

Styrkan i Zimmermanns drama är tydlighet och konsekvens. Berättelsen om Marie, som under socialt tryck sviker, låter sig förföras, blir själv sviken, utnyttjas, för att till slut utsättas för en gruppvåldtäkt och därefter bli bortstött av sin familj och av samhället, sammanfattas av den återkommande frasen ”en hora kommer alltid att vara en hora”. Men vi får också höra att ”en hora är inte en hora om man inte gör henne till det”. Die Soldaten handlar inte om ett fast tillstånd, utan om en process där en människa offras och tillintetgörs.

Den katalanske regissören Calixto Bieito har länge fascinerats av verkets tema och form, även om det var Jakob Lenz pjäs från 1776 som han först fastnade för. I hans uppsättning, som är en samproduktion mellan Komische Oper i Berlin och operan i Zürich där premiären var i fjol, får man denna offerprocess liksom förevisad direkt när man kommer in i salen och på videoskärmarna ser bilden av den oskyldiga förpubertala flickan, barnet innan det utnyttjas.

Komplexiteten i de olika karaktärernas personligheter gestaltas i både text och musik. Susanne Elmark som porträtterar Marie briljerar med lysande skådespeleri och förmår med rösten att ytterligare förstärka känslolägena. Dessa kan vi också studera i närbild när hon med jämna mellanrum ställer sig framför spegeln, vilket blir close-ups på bildskärmarna.

Men även om Die Soldaten är ett mästerverk i dramatisk uppbyggnad och intensitet (vilket vid sidan av själva handlingen gör parallellen till Alban Bergs Wozzek än tydligare) är temat samtidigt något entydigt framställt. Det är därför svårt att gå emot eller ens presentera någon ytterligare dimension. Bieito gör heller inga sådana försök. Istället liksom förstärker han verkets handling och maximerar effekterna med våldsamt brölande soldater, explicita sexscener, rituellt (sexuellt) våld, blod och symbolism, som när Marie i slutscenen, blodindränkt och i blott underkläder likt korsfäst står med armarna utsträckta.

Det är välgjort, effektivt, ibland ”för mycket”, men det överraskar inte. Istället är det Bieitos sätt att tillvarata den musikaliska dramaturgin som imponerar. Zimmermanns partitur, i grunden en form av lyrisk atonal expressionism, innehåller verkligen ”allt” av hans samtids musikaliska uttryck, därtill en vid tiden originell och ovanlig användning av citat och stilpastischer – alla medel tas i bruk för att musikaliskt understödja handling och sinnesstämning.

Här har Bieito fingertoppskänsla. Till exempel skulle jazzpartiet i barscenen lätt kunna kännas som ett daterat trick, men blir istället det kongeniala soundtracket när regissören sceniskt förstärker det groteska i denna manliga vålds- och suparorgie. Och under Maries monolog skjuts slagverket fram på hjul likt en stridsvagn, för att med ett ljudande bombardemang avrätta hennes framtid. Placeringen av den stora orkestern uppe på ställningar ovanför scenen gör att musiken framträder otroligt starkt och fullständigt dränker en, det går inte att undkomma. Inte bara ”soldaterna” i ”stridsvagnen” utan även övriga musiker och dirigenten Gabriel Feltz bär militärkläder. Därigenom uppstår en konfrontation som på samma gång skapar en identifikation: Det här gäller både dig och mig, under olyckliga omständigheter kan vi alla bli soldater.

Andreas Engström

Arkiverad under: Besökt, Recensioner

Senaste inläggen

  • Nutida Musik nr 288: ledare
  • Nutida Musik nr 286 – 287: Ledare
  • Nutida Musik nr 285: ledare
  • Nutida Musik nr 284: ledare
  • Nutida Musik nr 282–283: ledare

Primärt sidofält

Prenumerera

Fyra nummer per år direkt hem i brevlådan!

• Sverige: 350 kr/år (300 kr/år studentpris)

• Institutioner och internationellt: 450 kr/år

• Nutida Musik Digital: 240 kr/år
(180 kr/år studentpris)

Teckna en prenumeration på Nutida Musik!

Kontakt

Nutida Musik c/o Korsfeldt & CO AB, Brännkyrkagatan 41a, 118 22 Stockholm

Mejla redaktionen

Följ oss på Facebook och Twitter

Annonsera

Standardmått:
Kvartssida 83 x 112 mm
Halvsida 170 x 112 mm
Helsida 170 x 229 mm
För prisuppgift, kontakta redaktionen enl. ovan.

Artikelarkiv

Läs tidigare publicerade artiklar.

Sök/Search

Footer


Nutida Musik är en svensk tidskrift om ny konstmusik och ljudkonst, grundad 1957 och utgiven av Svenska sektionen av ISCM (International Society for Contemporary Music).

  • Följ oss på Facebook
  • Följ oss på Twitter

Copyright © 2023 · Nutida Musik och respektive skribent